När svensk hälso- och sjukvård debatteras är det nästan uteslutande rikspolitiker som uttalar sig – trots att de bestämmer väldigt lite över vilken vård som ska erbjudas och hur den ska utformas.
I lördags var det statsminister Ulf Kristerssons tur: ”Det är regeringen och samarbetspartierna som kommer lägga fram den budget som också kommer se till att vi inte säger upp människor i den svenska sjukvården,” sa han i TV4 Nyhetsmorgon.
S-ledaren Magdalena Andersson var inte sen att haka på. I en kommentar till TT efter programmet konstaterade hon att ”många kan dra en lättnadens suck”. V-ledaren Nooshi Dadgostar valde att dra slipstenen ytterligare ett varv. På en presskonferens krävde hon ”nationell samling” för att förhindra en förvärrad sjukvårdskris. I veckan ska partiet lägga fram ett utskottsinitiativ om möjligheten att snabbt kunna lotsa igenom en extra ändringsbudget.
Ett initiativ som ger DN:s politiske kommentator Tomas Ramberg en känsla av ”politisk teater”. Men det är inte bara en känsla. Det är precis vad det är.
För det är inte staten utan Sveriges 21 regioner som har huvudansvaret för hälso- och sjukvården. Till sin hjälp har de ett grundlagsskyddat självstyre och rätt att ta ut skatt för att bekosta verksamheten.
Statens möjligheter att detaljstyra vården är därför begränsade. Regeringen kan visserligen betala ut mer statsbidrag. Men det är ingen garant för bättre eller mer jämlik vård.
De svenska regionerna har ett svårt år framför sig. Pengarna räcker inte till, men vissa har betydligt bättre ekonomi än andra. Det sa också sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) i söndagens SVT Agenda, när krisen i vården skulle diskuteras. Hon pekade också på att statsbidragen används i olika stor omfattning i regionerna för att förbättra vården.
På sikt kan vårdens kris endast lösas genom strukturreformer. Det är reformer som inte sällan skjutits på framtiden.
Region Sörmland har under flera år haft störst underskott per person av alla regioner. Det beror inte främst på att man har extra svåra förutsättningar att klara sitt uppdrag. Regionen har levt över sina tillgångar. Det är därför inte konstigt att regionstyrelsens ordförande Christoffer Öqvist (M) inte ropar halleluja efter Ulf Kristerssons besked och drar tillbaka regionens varsel gällande 700 heltidsanställda medarbetare. Det kommer att krävas mycket mer än ett utökat statsbidrag för att sanera ekonomin.
Det blir därför ofta blir mer snack än verkstad när rikspolitiker lovar fixa sjukvården. Men det kan komma att förändras. I somras tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté som ska lämna förslag på möjligheterna att långsiktigt införa ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården. Kommittén har två år på sig att lägga fram sitt förslag.
Det är först där staten tar ett väsentligt större ansvar för sjukvården som rikspolitiker bör bjudas in till mediernas soffor för att prata sjukvård. Under tiden bör vi alla rikta blickarna på våra regionpolitiker och ställa dem till svars för allt som inte funkar i vården.
Emma Wange är politisk redaktör för liberala Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning.