Det kommer att dröja innan britterna sjunger God Save The Queen igen. Nu väntar kungens eller kungarnas tid.
Storbritanniens drottning Elizabeth II avled den 8 september, hon regerade i 70 år av sitt liv. Hennes efterträdare är den 73-årige sonen Charles III. Hon tillträdde i en tid där det brittiska kungahuset fortfarande var en ytterst avskärmad värld i sig, en rest av ett imperium som stegvis kom att ersättas av ett Storbritannien i ett modernt, demokratiskt Europa.
Det var ett Europa som på 1950-talet sakta reste sig ur andra världskrigets skugga, under ett kärnvapenparaply inom det kalla krigets ramverk. Under Elisabeth II:s tid på tronen kom avvecklingen av kolonialväldet att accelerera, med en kulmen under 1960- och 1970-talet. Världen förändrades radikalt, med Huset Windsor som en på många sätt konservativ kvarleva av det som varit. Även den brittiska monarkin tvingades anpassa sig till att världen inte längre var som förr.
När Elizabeth II tillträdde hette den brittiske premiärministern Winston Churchill, han som förkroppsligade försvarsandan under andra världskriget. 20 år senare kom Storbritannien, 1973, att bejaka den europeiska unionen, och bli del i en gemenskap som lyfte också det brittiska samhället. I vår tid kom detta tyvärr att sluta med Brexit, en konsekvens av grava nationalistiska fantomsmärtor.
Hon regerade när det brittiska Labour föll samman på slutet av 1970-talet och Toryledaren Margaret Thatcher kom att dominera politiken under mer än ett decennium. Först med ett omdanat och nytänkande Labour under Tony Blair i mitten av 1990-talet kom Tory-partiet att få sätta sig i opposition igen. Under dessa årtionden hade monarkin, under omfattande vånda, stegvis försökt att bli något mer i sin tid i stället för i det gamla. Främst symboliserades det av sonen kronprins Charles äktenskap med Diana Spencer 1981. Monarkin kom att bli mer av nutid, i tabloid och i vimmel.
Diana var den ”moderna” prinsessan, i det mediala och det folkliga, men också en ung kvinna som alltmer kom vantrivas i en gammalmodig miljö. Skilsmässan 1995 och prinsessan Dianas tragiska död i en bilolycka i Paris 1997, skakade om den brittiska monarkin i grunden. De efterföljande decennierna kom att bli en långsam reparationsprocess, där drottningens att längre tid på tronen kom att verka i hennes favör.
När Elizabeth II avled hade Storbritannien fått ännu en ny konservativ premiärminister i Liz Truss. Under sina 70 år som regent hann drottningen med att välkomna 15 premiärministrar till makten. Hon var inte bara en monark med mycket lång regenttid, utan kom på så många sätt att personifiera en era: efterkrigstiden och dess slut.