Under mer än tio år har vi haft en omfattande debatt om falska nyheter och om olika mediers förhållande till ”sanningar”. Ett tag blev det alltmer vanligt att stöta på människor som inte litade på sin lokaltidning, inte heller på en rikstidning eller public service. De hittade ”sanningar” någon annanstans, ofta sådant som gick hand i hand med egna fördomar eller förutfattade meningar. Det hette att alla mer traditionella tidningar och medier – oavsett politisk färg på ledarsidan, ägare eller uppdrag – hade som mål att förleda och dölja. 

Det är en av vår tids mest återkommande konspirationsteorier. Och den utnyttjade en svaghet i tiden.

Vi har sett en så oerhört snabb förändring av hur vi kan ta emot kommunikation. Ingen vill längre vänta på nyheter till nästa dag, om det sprängs i närområdet, är kö på motorvägen eller varför många varslas på ett företag. Generationer av tidningsläsare har blivit till generationer av mer rörliga nyhetskonsumenter. Traditionella affärsmodeller – vår kommersiella marknad - omprövas i grunden. 

Men tilltron är fortfarande stark till den lokala nyhetskällan, trots att det är tuffa tider också för oss.

Därför är det viktigt läsa den senaste förtroendebarometern från Medieakademin. Det är mätningar som har gjorts år för år sedan 1997. 

I år visar den att strax under hälften av de tillfrågade har stort eller ganska stort förtroende för sin lokala morgontidning, som SN exempelvis. Detta förtroende har varit påfallande stabilt under tio år, trots allt snack om ”gammelmedia”. 

Lokaltidningen är värdefull, sett till det vi berättar om och uppmärksammar. Bland medierna har bara public service – Sveriges Television och Sveriges Radio – en större tilltro. Efter lokaltidningarna följer rikstidningar som Dagens Nyheter (46 procent) och Svenska Dagbladet (42 procent), medan Aftonbladet (20 procent) och Expressen (16 procent) har en egen fajt, samtidigt som sajter som Facebook (5 procent), Instagram (7 procent), Flashback (7 procent) och YouTube (12 procent) möter användarnas mer skeptiska blickar. 

Förtroendet för en mer nära nyhets- och kunskapsförmedling är stabilt. Det är en styrka i oroliga tider. Samtidigt gäller det att inte vara nöjd. Det borde förstås vara så att betydligt fler än varannan litar på sin lokaltidning, oavsett om det är SN, Smålandsposten, Sydöstran eller Sundsvalls Tidning. För det behövs så väl i samhällen som byggs på folkvalda makthavare. 

Utan en god lokal, journalistisk granskning riskerar den kommunala och regionala maktutövningen bli mer osynlig och mindre noggrann. Det förlorar vi alla på.