Polariseringen i samhällsdebatten som lyfte fram Moderatledaren till makten är också det ris som Ulf Kristerssons regering nu fått bundet på sin rygg.
”Jag kommer nu bilda en regering för hela Sverige och för alla som bor här. En regering som är förankrad i starka värderingar, och som därför har lätt att respektera andras värderingar”, sade Kristersson i sin regeringsförklaring.
Att vända en aktivt splittrande valrörelse till att bygga gemenskap för alla, går inte i en handvändning. De ”starka” värderingar som Kristerssonregeringen bygger sin maktposition på, är en given del av den bördan. Det så kallade Tidöavtalet går inte den sammanhållande, inkluderande riktningen. De partiföreträdare på Kristersson-sidan som gärna gör skillnad på judar och svenskar, samer och svenskar, muslimer och svenskar, är aktiv del av det problemet.
Den som inte vill polarisera får börja med att visa att man kan och vill inkludera. Det kräver betydligt mer än en konstruktiv attityd i mötet med Magdalena Andersson (S) eller Annie Lööf (C), för att nämna ett par motståndare i riksdagen.
Ni vet hur dåligt ledarskap sprids på en skolgård. Där det görs rangordningar av vilka som är starka, tillräckligt populära eller fjäskigt inställsamma nog för att få vara med och inte puttas undan. Den som vill åstadkomma social sammanhållning måste bekämpa sådant.
Det räcker en bit, men det finns även andra som inte syns, långt bortom frågan om arbetslinje eller bidragslinje. Situationen för de medmänniskor i vårt land som redan står utanför, de som finns men inte existerar på papperet, går inte att fortsätta blunda för.
Vårt samhälle har en skuggsida, där människor lever utan de grundläggande rättigheter som medborgarskap, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd medför. Den situationen har inte den nya regeringen skapat, den finns sedan tidigare. Det kräver en koll och många gånger en bättre kontroll, även för den som vill kunna hjälpa hellre än slå ut. Det går att välja väg. Den som exempelvis ändrar i socialtjänstlagen måste göra det med tanke på den som drabbas mer än gynnas. Om regeringen och riksdag prioriterar en politik som hjälper folk på fötter, bort från utsatthetens egen överlevnadslogik, är mycket vunnet.
”Det finns ingenting som är så dåligt i Sverige att det inte kan lagas med allt det, som är riktigt bra”, sade Kristersson. Precis så. Det gäller särskilt den som vill hjälpa den som fastnat på skuggsidan av ett samhälle som ack så lätt vänder bort blicken.
Den här regeringen tillträder i en tid där konjunkturen börjar visa upp motvind. Inflationen gör saker dyrare och fler lär känna sig fattigare än tidigare, eftersom köpkraften urholkas. Det skapar lätt attityder som drar isär, inte förenar. Det har vi inte råd med.
Allt sker i en tid där oron i omvärlden, Rysslands anfallskrig mot Ukraina, gör det enormt viktigt att känna samhörighet inför yttre hot. Social sammanhållning är att se och bejaka det kitt som binder oss samman, även när vi är olika.