Att byta partiledare medan partiet sitter vid makten är den form av ledarskifte Socialdemokraterna gärna vill göra. Många partier kan ladda om i opposition. Socialdemokraterna fick det bara svårare.
Den som minns stöket i samband med först Mona Sahlins fall, all inre turbulens och obefintlig gemensam strategi som präglade Håkan Juholts tid som partiledare, kommer säkert ihåg att Stefan Löfven blev den som partileden kunde sluta upp bakom, trots allt. Han hade tillräckligt mycket av det gamla för att ses som "sosse" i mötet med det nya.
Det tål att minnas när nu Stefan Löfven har meddelat sin avgång senare i höst. Hans tid har varit pragmatisk, inte ideologisk. I valet mellan att idé och makt, valde Löfven och partiledningen det senare. Kanske var det också den väg som fanns att gå när stödet i väljarkåren var några få steg från fritt fall; i flera andra länder med långvarigt starka socialdemokratiska partier har det varit ännu värre. Partiet höll ihop även under det abrupta positions- och argumentationsbytet i migrationsfrågan 2015, från inga murar till stängda gränser.
I flödet av kommentarer efter Löfvens besked var mycket som väntat. "Löfven var inte tillräckligt mycket vänster", alternativt "Löfven förstod inte att förändra partiet tillräckligt för att vinna tillbaka LO-väljare som drog åt höger, till Sverigedemokraterna". Och ja, högre skatt och minskad privat makt finns till vänster, men att majoriteten av väljarna tror att ett bättre liv finns att hämta i detta ser vi inte i dag. Att S har regeringsmakten, ihop med Miljöpartiet, är i stället följden av ett avtal med liberala partier och ett värderingsgrundat motstånd mot Sverigedemokraterna.
Framtiden kommer att bli hans efterträdares magsår. Vare sig det blir finansminister Magdalena Andersson eller måhända socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi, som tar över ordförandeklubban i partiet.
Stefan Löfven lär inte att gå till historien som en av Socialdemokraternas stora ledare. Han lyckades däremot behålla makten i en tid när socialdemokratin över hela Europa bleknade som samhällskraft. Han var skicklig nog att utnyttja ett läge där Alliansen kom att slitas sönder av skillnader i synen på hur ett SD byggt på främlingsfientligt tankegods skulle hanteras.
Fotfästet i forna tiders socialdemokrati – en fackbas och förhandlare – gjorde att lockropen till Centerpartiet och Liberalerna fick gehör. Ett handslag är ett handslag. Kohandel ger resultat. Detta gjordes i en tid där Socialdemokraternas argaste vänsterfalang såg en nutida Margaret Thatcher i Centerledaren Annie Lööf och den onde latinläraren Caligula från filmen Hets i Liberalernas Jan Björklund.
Stefan Löfven gav som person något mänskligt till bilden av Socialdemokraterna. Men i en tid då folkrörelserna har tappat kraft, där dagspolitiken har polariserats efter nya skiljelinjer – och partier omvandlas till en underorganisation åt kaxiga, konfliktlystna ledare, tvingades han rabbla talepunkter för att inte bli omkörd flera varv i debatterna. Det misslyckade löftet om att nå Europas lägsta arbetslöshet illustrerade ett parti som tappat kraften att styra den politiska spelplanen.
Ett parti med drygt 25 procents stöd äger inte makten på egen hand. Även Löfvens efterträdare – som kan komma att vara statsminister under några månader – lär erfara att omvärlden inte snurrar kring det en gång dominerande partiets inre liv.