Det är en stökig resa in i Nato för Finland och Sverige. Det blåser motvind och går troll i debatten, detta i en tid med alltför stora osäkerheter som präglar vår del av världen på grund av det ryska anfallskriget mot Ukraina. För Sverige och Finland utgör Turkiet i dag det stora hindret för ett bekräftande av Natomedlemskapet. I skuggan av detta finns även den Putin-vänliga regimen i Ungern, som inte heller är någon välvillig vänskapsbyggare inom försvarsalliansens ramverk. 

Än mer skakigt blev det när Finlands utrikesminister Pekka Haavisto i inhemska medier började spekulera i att gå med i Nato före Sverige. Det är lätt att förstå den finländska frustrationen, eftersom trögheten i processen nu främst handlar om Sverige och den turkiska regimen.

Haavisto tonade sedan ned detta och återgick till att betona det finländsk-svenska samförståndet. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg hade tydligen hört av sig. De två nordiska länderna gick in i detta tillsammans, utifrån ett gemensamt säkerhetsintresse. Håll fast vid det.

Det är ytterst besvärande att turkisk inrikespolitik kan överskugga en nordeuropeisk säkerhetspolitisk fråga av hög dignitet. Så länge Sverige och Finland står utanför försvarsalliansen – skyddas de inte helt och hållet av försvarsalliansens gemensamma säkerhetsåtaganden. Samtidigt är det ingen tvekan om att ett svenskt och finländskt medlemskap skulle göra Nato betydligt starkare i dess nordöstra delar och längs den långa ryska gränsen. Det gäller i Östersjön och i Arktis, ett område som kommer att få allt större strategiska värden de kommande decennierna. 

Finland behöver Sverige, och Sverige behöver Finland. Nato behöver båda, tillsammans. Försvaret av ett Europa med demokratiskt styrda stater behövs mot nutida och framtida fascistiska, postkommunistiska och/eller stornationalistiska imperiebygganden. 

Tillsammans har Finland och Sverige intresse av att minska hetsigheten i den situation som råder. Bäst är att hålla fast vid den plan för medlemskap som även Turkiet och Ungern har accepterat, men som dessa nu medvetet fördröjer. För svensk del har regering och opposition att agera i strategiskt samförstånd. Här har statsminister Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S), som ledare för det största partiet, vårda läget. Utrymmet för solospel är minimalt, även när det är frestande. Det gäller att undvika opportunistiska rundgångar som när Andersson kritiserar Jimmie Åkesson (SD) för att han hoppar på Kristersson, som i sin tur kritiserat koranbränning utanför turkiska ambassaden.

Även när Sverige – och Finland – blir del av Nato lär umgänget med den turkiska regimen förbli knackigt. Precis som det är mellan Frankrike och Turkiet, om än inte av exakt samma skäl. Och relationerna mellan USA och Erdogan-regimen är oftast på ren byteshandelsnivå, de är inga själsfränder. 

Regimen i Turkiet har fokus på att driva upp inrikespolitiskt stöd för valet senare i vår, till varje pris. Turkiet bedriver dessutom krig utanför de egna gränserna, i eller nära områden med kurdiskt självstyre. Inrikespolitiska skäl såväl som spöklika rester av det forna osmanska rikets självbild spelar in i det läge som är. 

I slutänden hänger mycket på vad övriga Nato-stater vill och agerar. De tyngsta aktörerna, framförallt USA, men även Frankrike, Tyskland och Storbritannien, har att med kraft väga in i processen. För Turkiet och Ungern har faktiskt att leva upp till den samförstånds- och gemenskapsanda som är grundpelare för Nato och dess verksamhet.