Sommarlovet är för många unga en frizon. Här finns inte stora krav, utan en lekfull fritid fullt av bad, utflykter och glädje. Om ungdomarna inte lever under hedersförtryck förstås, för då är sommarlovet allt annat än en Astrid Lindgren saga. I stället blir vardagen fylld av rädsla, ofrihet och kränkningar. Vissa av dessa ungdomar kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet och behöver ljuga om sin ledighet, andra kommer inte tillbaka till skolan alls.
Problemet är utbrett, men ingen vet exakt hur många som berörs. Förhoppningsvis kan kunskapsläget snart förbättras, eftersom Jämställdhetsmyndigheten förra året fick i uppdrag att kartlägga hur många som lever i barn- och tvångsäktenskap i Sverige, vilket ska redovisas i början av 2025. Redan nu vet vi dock att det troligen finns över 200 000 ungdomar som lever under någon form av hedersförtryck. I en kartläggning från 2009 uppskattades att 70 000 unga mellan 16 och 25 år, framför allt tjejer och kvinnor, inte själva får välja vem de ska gifta sig med. Det är mer än dubbelt så många 16–25-åringar som bor i hela Sörmland.
Under de senaste åren har kunskapen om fenomenet ökat och det talas mer öppet om problematiken. Nya brottsrubriceringar och straffskärpningar har följt i dessa spår, vilket givetvis är positivt. Men! Trots en utvidgad kriminalisering och en ökad diskussion fortgår problemet och det saknas fortfarande riktiga lösningar.
Från vänstern hörs ibland fortfarande kulturrelativister som i sina sämsta stunder nästintill förbiser hedersförtrycket. Från delar av högern hörs snarare att hela ”packet” ska utvisas. Inget av detta hjälper de utsatta ungdomarna.
Att blunda för ett säreget problem bidrar knappast till någon lösning. På samma sätt är tanken om utvisningar ohjälpsam, både för att vi självklart inte kan, eller bör, utvisa svenska medborgare och för att det inte hjälper de utsatta. Det kan möjligtvis positivt påverka statistiken i Sverige, men knappast livet för de unga i riskzon.
Låt oss i stället vara konstruktiva. Att regeringen gett Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att kartlägga problemet är bra – om vi ska bemöta problemet måste vi veta hur det ser ut. Sedan måste vi sätta in en rad insatser. Eftersom problemet börjar i väldigt unga åldrar måste även lösningen börja där, och det naturliga forumet är självklart skolan. Här möter barn varje dag olika vuxna, och därför krävs informationshöjande insatser här – inte minst bland stödpersonalen och skolhälsovården. Informationsdelningen mellan skolan, socialtjänsten och andra berörda myndigheter behöver underlättas. I senare led behöver även rättsväsendet mer resurser och öka sina kunskaper om den särskilda utsatthet som existerar när man lever under hedersförtryck. Information, stöd och skapandet av tillit är avgörande.
När sommaren tar slut väntas tomma stolar i klassrummen. Och det kan vi inte blunda för.