Tittar man på hur stor andel av ett lands BNP som går till vård sticker Sverige inte heller ut i jämförelse med liknande länder.
Nu går det att läsa att vården befinner sig i kris, igen. Igen kanske är fel ord, den förra krisen hann knappt ta slut innan den nya började. Köerna är långa, vårdgarantin finns bara på pappret och behovet av resurser tycks bara bli större och större. Trots att regionerna har egen beskattningsrätt sköt regeringen till sex miljarder kronor i vårbudgeten.
Hur kommer det sig att det ser ut så här? I grunden kan det tyckas konstigt. Sverige är bland de länder i både EU och OECD som har flest antal läkare per capita, detsamma gäller sjuksköterskor. Tittar man på hur stor andel av ett lands BNP som går till vård sticker Sverige inte heller ut i jämförelse med liknande länder. Det hela verkar alltså inte alls handla om resursbrist, utan om att vi effektiviteten är för dålig. Det perspektivet kommer alltför sällan fram i debatten.
Det pratas ibland om att vården är en sektor med begränsade resurser, men oändlig efterfrågan. I nästan alla behandlingar går det att välja ett dyrare läkemedel, en svårare operation eller mer avancerad utrustning. Problemet är att det inte går att göra hela tiden , för då tar resurserna slut. Att ha ett system som prioriterar våra resurser på ett så effektivt sätt som möjligt är därför livsviktigt, bokstavligen.
Ganska lite talar för att det svenska systemet är välfungerande vad gäller effektivitet. Grundproblemet är att systemet är centraliserat och planekonomiskt till sin natur. Även om vi har 21 regioner och beslut fattas i många led, är allt i grunden en och samma vårdapparat. Varje år behöver man centralt förutsäga hur behovet kommer se ut. Det är en omöjlig uppgift, vars nödvändiga anpassningar tar för lång tid. Dessutom är systemet så gott som fritt från konkurrens, vilket gör att den innovation som brukar komma när det finns flera utförare uteblir.
Det svenska systemet behöver bli mer decentraliserat och marknadsekonomiskt. Det behöver inte ske på bekostnad av att vården omfattar alla. Det finns flera exempel på sjukvårdssystem som är både marknadsstyrda och allmänna. Däribland finns Frankrike, Schweiz och Nederländerna.
I Nederländerna finansieras vården av obligatoriska sjukförsäkringar. Den som inte har råd får ekonomiskt stöd för att köpa en. Så gott som all vård utförs av det privata, och försäkringsbolagen ansvarar för att patienten får det den behöver. Nederländernas motsvarighet till Sveriges regioner har i stället i uppgift att se till att reglerna efterföljs. Vårdköerna är väsentligt kortare och patienter i Nederländerna träffar läkare mycket oftare. Förvånande nog lägger man en något mindre andel av BNP på vård.
Vill vi förbättra kvalitet och tillgänglighet i vården långsiktigt behöver vi ordentliga reformer, inte alltmer pengar till ett system som inte fungerar tillräckligt bra.