Sverige är ett land med få riktiga storstadsområden och mycket av annat, allt från medelstora städer till landsbygdens hus, byar och småsamhällen. Det är själva grundproblemet för dagens Miljöpartiet. Om MP vill ha en bredare ”samhällsbärande” identitet, som det nyvalda språkröret Märta Stenevi talade om efter att ha blivit vald i söndags, så kan inte det icke-urbana bli slagpåse för ambitionerna att vinna storstadsväljare.
Den stora komplikationen för Miljöpartiet är inte nödvändigtvis att "nå fram" eller synas mer. Den stora komplikationen är att de förslag som partiet har inte längre verkar träffa den väljargrupp som man tidigare räknade med. Det blir än mer komplicerat när de intresseorganisationer som Miljöpartiet länge sprang hand i hand med, drar åt mer radikalt håll än vad MP vågar, kan eller klarar av. Det är ofta en aktivism som vill motverka eller kraftigt begränsa näringsverksamhet inom de gröna näringarna, jämfört med i dag. Vilket i sin tur betyder svagare bygder med färre jobb, trots goda naturresurser inpå knuten.
Miljöpartiet kan förvisso växa med storstadsväljare, men inte med det bli ett brett parti för hela landet. Ett parti i regering har ett annat ansvar att leva upp till än det som kan unna sig ett väldigt smalt fokus på ett begränsat område, utan att fundera över vidare konsekvenser. Det är en prekär balansgång att idealisera en MP-värld där fokus finns i storstadens samhällsanalys och ändå försöka övertyga väljare i andra hemtrakter att exempelvis ”bilfritt” är en idealisk samhällsbild.
Att föra en politik som också ger väljare i det mindre tättbebyggda Sverige kräver politiska paket med annat innehåll. Hittar Miljöpartiet ut ur storstaden?
Priset för att förlora representationen i många av landets regioner och även i ett antal kommuner är dessutom högt. I valet 2018 klarade MP fyra procent eller mer i bara fyra av 20 landsting. Mandaten i Region Sörmland gick exempelvis förlorade. Listan över kommunfullmäktigen utan MP-mandat är också diger, från Arjeplog till Östra Göinge. Vägen till lokalpolitisk relevans blir därmed längre, ibland inte ens farbar. Även partiet Liberalerna brottas med den typen av hela landet-problem.
Därmed inte sagt att MP helt har bommat sina mål under tiden i regeringsställning. Även om den egna migrationsanalysen och försöken att bli ett skolparti gick om intet. En tydlig framgång har varit de branschdialoger som har etablerats under namnet Fossilfritt Sverige. Även om effekterna inte är omedelbara.
Det är en god och konstruktiv tanke att bygga ett mer hållbart samhälle med utgångspunkt i den kraft som gemensamt kan skapas via företagandets förmåga, offentliga makthavares beslutsrätt och det svenska civilsamhällets föreningsanda. Allt detta bygger på att kunna ge och ta, inte att peka von Oben.
Viljan hos näringslivets aktörer, jobbskaparna, att visa upp en identitet färgad av ett målmedvetet arbete för det hållbara ger stor förändringskraft i grön riktning. Att sätta motsättningar mellan tillväxt, företagande och miljöradikalism i första rummet, det är något annat. I det nya språkrörets första tal var det inte tydligt att den insikten finns där. Men den nyvaldas budskap är ju där och då främst till för de redan frälsta.