Årets skattedeklarationer har börjat trilla in i mångas digitala brevlådor. För en del är det nog en efterlängtad skatteåterbäring som gömmer sig bland siffrorna i deklarationen. Inflationen har tillsammans med den stundande lågkonjunkturen satt klorna i mångas privatekonomi. Dessvärre är det en ekonomisk situation som inte lär försvinna i första taget.
Svenskarna kommer inte kunna ducka för dess effekter. Kanske bör det inte heller vara så att allas ekonomi förblir oförändrad, även om regeringen verkar vika sig dubbelt för att dämpa effekterna för vissa grupper.
De ökade priserna på mat, bränsle och el märks tydligt i svenskarnas plånböcker. Regeringen har till slut fått på plats det elstöd till privatpersoner som utlovades i valrörelsen. Kostnaden beräknas bli tio miljarder kronor, enligt Svenska Kraftnät. Försäkringskassan, som har fått till uppgift att distribuera stödet, beräknas ha administrativa kostnader på 200 till 300 miljoner.
Det är en saftig satsning.
Samtidigt är det tydligt att den ekonomiska situationen slår olika hårt i vårt samhälle. Familjer som lever på små eller obefintliga marginaler har fått en mycket svårare vardag och har ofta svårt att få pengarna att räcka till. Trots det kommer stödet inte denna grupp till gagns. I stället är det medelklassens plånböcker som säkras upp. Visst är det så att räntan på lån har dragit iväg och det slår mot de som har köpt bostadsrätter eller villor. Men denna grupp, som faktiskt har råd att köpa sina boenden, har i ärlighetens namn inte drabbats hårdast av inflationen och konjunkturen. Betydligt mer står på spel än medelklassens andra skidsemester.
Det rådande omvärldsläget, med en global ekonomisk nedgång, ett blodigt krig i vårt närområde och elbrist måste beaktas. Mycket av detta ligger utanför den svenska regeringens kontroll. Att ideligen kompensera hushållen för effekter av global konjunktur, och det via krångliga system, är dömt att misslyckas.
Visst kan regeringen göra en insatser för att stötta de personer som är allra värst drabbade, men det är inte det offentligas uppgift att hjälpa hushållen balansera att sin privatekonomi månad för månad. Om staten vill att medborgarna ska ha mer pengar i plånboken, då kan den i stället låta folk behålla mer av sina pengar från början, via sänkt skatt.
Den offentliga makten kan inte ge ut allt åt alla utan att riskera negativa effekter och en upptrappning av både inflationen och de statliga utgifterna. I Sverige kan vi vara tacksamma för att vi kommer relativt lindrigt undan, eftersom våra bekymmer kretsar främst kring ekonomi i stället för hot mot liv och frihet. Nu gäller det att hushållen utövar återhållsamhet med mentaliteten “laga efter läge”.