Sverige Radios program Kaliber har i sin granskning valt att kalla den unge mannen som vittnade mot ett kriminellt gäng för Azim. Azim sålde cannabis till några bekanta, vilket inte gillades av det kriminella nätverk som kontrollerade droghandeln på orten. 

Azim besköts av en av gängets utsända. Efter det valde han att göra något som oroväckande få personer som utsätts för brott gör, han vittnade. Det tolererades inte av de skyldiga som började hota Azim och hans familj, vilka därför tillfälligt flyttades till annan ort. Efter några veckor fick de komma tillbaka, men gänget hade inte gett sig. Nya hot kom och växte tills någon sköt in genom dörren till familjens lägenhet. I skottlossningen dödades Azims kusin. Mordet är ouppklarat. 

Få diskussioner har väl varit så aktiva och uppmärksammade under året som om den organiserade brottsligheten, de ”kriminella gängen”. Det är delvis en ny typ av brottslighet i Sverige, en typ av kriminella vars starka makt och position i sin grupp och sitt område gör dem mycket svåra för rättsväsendet att bekämpa. 

En viktig pusselbit i kampen mot dessa är att få folk att vittna. Ofta begås brott inom de kriminella kretsarna. De som själva har gjort sig skyldiga till något olagligt löper större risk att också bli brottsoffer, men de är även mindre benägna att vittna. De är rädda för att erkänna egen brottslighet och har ibland även närmare kontakt med de yrkeskriminella. Det innebär större risk för hämndaktioner. 

Att brottsoffer vågar vittna är dock en oerhört viktig del av ett fungerande rättssamhälle. Det handlar om förtroendet för statens förmåga att skydda sina medborgare. Att statens våldsmonopol är värt någonting, att det fungerar. Ett rättssamhälle handlar ytterst om tillit och en gemensam överenskommelse. För att detta ska ha trovärdighet krävs det att vi litar på att vi får det skydd som behövs. 

Därför är Kalibers granskning väldigt viktig. Den sätter fingret på varför det är så allvarligt om färre personer vågar vittna mot den organiserade brottsligheten och det fruktansvärda i det enskilda fallet. Konsekvensen av att en modig individ vågade vittna blev en mördad anhörig. 

Granskningen tar även upp ett problem med dagens system; att kostnaden för vittnesskydd ligger på kommunerna. Om ett vittne behöver skyddat boende under en period måste personens hemkommun stå för kostnaden. Det kan snabbt bli till flera hundratusen kronor för en enda person. Det finns en uppenbar risk i att kommuner tvekar inför att begära skyddat boende, om de vet att kostnaden kommer bli svår att bära. När Kaliber frågade 200 kommuner om kostnaden för vittnesskydd uppgav 190 av dessa att ett skyddat boende borde finansieras helt eller delvis av staten. 

Det är inte svårt att instämma i detta. Det juridiska systemet är statens angelägenhet och borde vara upp till staten att betala. Kommuners ekonomi eller storlek ska inte riskera att påverka vilket skydd ett vittne får. 

Vittnesskyddet borde ses över, både vad gäller finansiering och säkerhet. Den fruktansvärda tragedi som drabbade Azims familj ska inte behöva hända någon. I kampen mot organiserad brottslighet är vittnesskyddet ett viktigt inslag. Det är dags att vi börjar behandla det därefter.