På bara några veckor har coronaviruset ställt människors vardagsliv på ända. Affärsgator är ödsliga som i en dystopisk film, butiker folktomma och inköp som inte är absolut nödvändiga skjuts på framtiden. Det sätter Sveriges företagare i en pressad situation.
De flesta företagare kan hantera en tillfällig nedgång, men det förutsätter att det finns en plan för när verksamheten kan komma igång igen. I dagsläget vet dock ingen med säkerhet hur länge åtgärderna för att minska smittspridningen kommer att behövas. För företagare utan intäkter men med fortsatta kostnader för löner, hyror och skatter är det inte ett lugnande besked.
För att hålla företag flytande har staten tagit över arbetsgivares lönekostnader, ställt sig som garant för nya banklån och avsatt stöd till fastighetsägare som sänker hyrorna. Det är mycket möjligt att det kommer fler och mer långtgående statliga ingripanden för att rädda företag och förhindra massarbetslöshet.
De livsuppehållande stöden till näringslivet har fått vänsterdebattörer som ropar på den stora statens återkomst att gnugga händerna. ”Det man ser nu i kriserna är ju att det privata inte klarar sig ens en vecka utan det offentliga”, menar Enna Gerin från den fackliga tankesmedjan Katalys (SVT 5/4).
Det är en logiskt slapp och ideologiskt förblindad analys av coronakrisen. Det går lätt att vända på steken och fråga sig: varifrån kommer pengarna som finansierar den offentliga sektorn? Faktum är att företag med färre än 50 anställda är de största skattebetalarna i 208 av Sveriges 290 kommuner. I Nyköping kom drygt en av fyra skattekronor förra året från småföretag, motsvarande 667 miljoner kronor. De större företagen stod för ytterligare en femtedel av skatteintäkterna. Det är företagen som får välfärden att gå runt.
Att den privata sektorn nu inte klarar sig utan stöd från det offentliga är en konsekvens av att staten i princip infört näringsförbud och därmed berövat företag deras intäkter. Det är nödvändigt för att bromsa smittspridningen och inte överbelasta sjukvården, men det är inte ett tecken på att näringslivet i sig skulle vara svagt.
Politiker ska generellt sett vara försiktiga med att ge ekonomiskt stöd till företag: de misslyckade försöken att rädda den svenska varvsindustrin är ett avskräckande exempel. Skillnaden mellan då och nu är att coronakrisen inte beror på utländsk konkurrens eller drabbar en enskild bransch. Det är inte så att företag i allmänhet har missbedömt efterfrågan eller inte är tillräckligt produktiva.
Det betyder inte att staten ska rädda alla företag, eller att delar av näringslivet ska förstatligas även på lång sikt som Vänsterpartiet har efterfrågat (DN 7/4). Om staten ska skjuta till kapital till krisande företag finns det rimliga skäl att gå in som delägare, eftersom det är vi skattebetalare som står för risken. Det bygger dock på att staten, på samma sätt som när banken Carnegie räddades 2008, går in tillfälligt för att sedan sälja av sitt innehav. Att Vänsterpartiet vill utnyttja krisen för att göra mer än så är inte förvånande, men olämpligt. Politiker ska inte leka företagare.
Vanligtvis backar näringslivet upp staten finansiellt genom att skapa välstånd och generera skatteintäkter. Nu måste staten satsa för att Sverige även efter coronakrisen ska ha ett livskraftigt näringsliv. Annars blir inte bara staten svag, utan hela samhället.