Några känner garanterat igen den här skylten som fanns på många håll i landet.
I dag skulle knappast alkoholservering, striptease och att flippa burgare anses vara saker som staten ska ägna sig åt – annat var det i det forna "DDR-Sverige".
På statstelevisionens playtjänst kan man just nu se dokumentären Clock – Socialist Burgers Inc. Den skildrar en annan tid och ett annat Sverige. Ett där staten ansågs kunna allt, och drev ett stort antal bolag. Bland dessa fanns restaurangbolaget Sara, som under motbokstiden var dit många gick för att få sig två vita och en brun – de två glasen snaps och det glaset konjak som tilläts, om de serverades tillsammans med en obligatorisk maträtt, Den maten åts oftast inte upp, utan skickades tillbaka till köket.
Den statliga McDonalds-konkurrenten (för att inte säga rip-offen) Clock serverade burgare med namn som Big Clock – en burgare med två köttpuckar i – och andra med ingredienser som konserverade ananasskivor. Burkfrukt var, framgår i dokumentären, en lyx i Folkhemmet. Clockumentären skildrar detta, men allra främst hur det även i "tredje vägens Sverige" var många som drömde om USA. De proggigaste proggarna var upptagna av Amerika. Hat eller kärlek, det riktades mot samma mål – på andra sidan Atlanten.
Från motbok till statlig striptease, till Clock och intervjuer med 1970-talets unga som konstaterar att det inte går att köpa jeans på Domus. "Vad är Domus?" frågar sig den som är född på behörigt avstånd till murens fall.
1999 halades flaggan vid den sista Clock-restaurangen. Där tog Stavsjö Krog och Kafé över.
För äldre tittare lär detta väcka minnen. Hos yngre lär det väcka förundran. Dagens unga vuxna, födda och uppvuxna efter att Clock gick i graven, mötte ett helt annat Sverige. Från 1991 till 1999 var Clock privatägt.
Flaggan vid den sista Clock-restaurangen halades för övrigt i Stavsjö vid E4:an 1999. Därefter tog Stavsjö krog och kafé över. I intervjun med SN lovade Marie-Louise och Björn Carlsson att servera husmanskost.
Dagens 25-åringar är uppvuxna under hipsterburgarens tidevarv, där karamelliserad lök och tryffelmajonäs är lika självklara tillbehör som ketchup. Nu pratas det i stället om en burgardöd. I Svenska Dagbladet (26/2) skriver Christian Daun långt om hur han förätit sig på delikatessen, och inte verkar vara ensam. Om det funnits en period då nya brioche-doftande ställen öppnat i vart och vartannat gathörn, till och med i padelhallar, så är den nu över.
Har vi nått peak-burgare? Kanske.
I dag är burgaren att betrakta som husmanskost.
Men samma princip råder nu som när Clock gick under, på en fungerande marknad går ett företag som lockar få kunder i konkurs. Det är samma marknad som, på senare tid, möjliggjorde att nya hipsterställen smällde upp, när aptiten på hipsterburgare tycktes omättlig. Det är det fina i kråksången.
Den tid då statens stora statliga koncerner skulle kunna pyssla med allt, däribland snabbmat, ledde till att de blev bra på inget.