I februari lade flygbolaget SAS upp en reklamfilm på sin YouTube-kanal. Det drog igång en infekterad debatt. Filmen – som förklarade att ”ingenting är skandinaviskt – allt är importerat” – fick Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof att lova att han aldrig skulle flyga med SAS igen. Expressens kulturchef Karin Olsson menade å sin sida att SAS inte borde vika sig för Jomshof och andra tangentbordskrigare. 

Sådana debatter kan lätt få det att framstå som att Sverige är uppdelat. Sociala medier, som förstärker röster som provocerar och skapar känslor, förstärker intrycket att olika politiska läger står längre ifrån varandra än någonsin. Det är en bild som, även om den är förståelig, inte är sann.

Ta den ofta uppmärksammade skillnaden mellan boende i städer och boende på landsbygden som exempel. I andra västerländska demokratier som Frankrike, Storbritannien och USA finns det tecken på att spänningarna mellan stad och land har ökat. I de växande storstäderna finns både den ekonomiska tillväxten och den kulturella eliten, i den krympande glesbygden finns ”globaliseringens förlorare”. De klyftorna har bland annat lett till valframgångar för Marine Le Pen och Donald Trump, och för Leave-sidan i Brexit-omröstningen.

I Sverige har Kristdemokraterna försökt göra ett nummer av skillnaderna mellan stad och land. ”Skillnaderna i livsstil, värderingar och materiella intressen mellan storstadsbor och landsbygdsbor skaver allt mer. Det har även skapat nya politiska förtroendeklyftor”, skrev KD:s partiledare Ebba Busch och jordbrukspolitiske talesperson Magnus Oscarsson förra året. 

Den beskrivningen skaver dock med verkligheten. Enligt två nya publikationer från SOM-institutet vid Göteborgs universitet går trenderna från länder som Frankrike, Storbritannien och USA inte att applicera på Sverige. Det finns visserligen viktiga skillnader mellan stads- och landsbygdsbor – boende på landsbygden är mer missnöjda med den svenska demokratin och våra politiker – men skillnaderna är inte större i dag än vad de var för 30 år sedan.

Det mesta pekar tvärtom på att boende i städerna och på landsbygden är mer lika än olika, och att skillnaderna inte har ökat över tid. Till exempel är tilliten till medmänniskor lika hög i storstads- som i landsbygdskommuner. Det syns inte heller några större skillnader i förtroende för rätts- och välfärdsstatens fundament: grundskolan, sjukvården och polisen.

Inte heller den påstådda polariseringen mellan män och kvinnor håller vid en närmare granskning. ”Kvinnor och män drar allt mer åt olika håll politiskt”, menade SVT när en undersökning visade att Vänsterpartiet är det största partiet bland kvinnor och Sverigedemokraterna bland män i åldrarna 18–29. Men de senaste 30 åren har mäns och kvinnors åsiktsskillnader varit stabila, enligt SOM-institutets mätningar. Det enda som sköt i höjden var antalet omnämnanden av ordet ”polarisering” i media, som ökade femfaldigt mellan 2010 och 2018. 

Som den här ledarsidan tidigare har påpekat (SN 6/11-19) bör partier som verkligen vill att hela landet ska leva söka efter det som förenar hellre än att piska upp motsättningar. Tal om ökad splittring är effektsökande och överdrivet. För faktum är att vi inte lever i en särskilt polariserad tid, åtminstone inte i Sverige.