Inte ska väl föreningslivet behöver inrätta ett eget rättsväsende?
Den första januari 2025 träder nya regler om så kallade demokrativillkor för föreningslivet i kraft. Tanken är att ideella organisationer som ska erhålla statsbidrag också måste uppvisa en viss förenlighet med samhällets grundläggande värderingar. Statsbidrag ska inte lämnas till verksamhet där någon utövar våld, hot eller tvång mot människor.
Visst låter det bra. De senaste årens debatt om föreningslivet och dess villkor har präglats av hårresande exempel där skattemedel tycks ha gått till allehanda tokigheter, utan någon ordentlig uppföljning.
Men den debatten har saknat ett viktigt perspektiv.
Vi har redan mekanismer i brottsbalken för att bekämpa bedrägliga beteenden och bidragsfusk. I stället för att fundera över sådana konsekvenser har svaret från politiskt håll varit att skära ner på bidragen till föreningslivet, till folkbildningen och öka den administrativa bördan.
De nya demokrativillkoren är exempel på det sistnämnda. Här har dessutom kvaliteten av lagstiftningsprodukten nått en lägstanivå.
De nya reglerna träffar brett. Om en anställd eller andra ”företrädare” i verksamheten ställer till med vissa oegentligheter, som inte behöver vara brottsliga, riskerar organisationen att tappa sitt statsbidrag. Föreningen kan minska denna risk genom att vidta åtgärder, men det är än så länge oklart vad som kommer krävas. I vågskålen ligger statsbidraget, vilket för de flesta större ideella organisationer är en bärande del av finansieringen.
Vad ska ett trossamfund i sin roll som arbetsgivare göra om en av dess anställda bryter mot demokrativillkorens villkor? Kommer det behöva bryta mot arbetsrättslig lagstiftning för uppsägningar eller avskedanden, för att inte riskera statsbidraget?
Om en ledare på ett enskilt sommarläger sägs ha betett sig olämpligt, på vilket sätt måste en riksorganisation agera på dessa rykten? Kommer någon av landets ungdomsorganisationer överhuvudtaget våga ta risken att starta verksamhet som stöttar unga som lever i kriminella miljöer?
Och hur hanteras det faktum att folkrörelserna i rent juridisk mening ofta består av ett konglomerat av föreningar som verkar gemensamt inom ramen för en övergripande organisation, men där varje organisationsled är egna juridiska personer med egen beslutsförmåga?
Det är frågor som lagstiftningsprodukten inte besvarar. Det enda som är säkert är att reglerna kommer innebära ett stort behov av nya processer, en ytterst professionell administration och en personuppgiftshantering med en fingertoppskänsla som bara svenska storbanker kan uppvisa.
Någon kommer behöva göra en smärre ”heder och vandel”-process för varje ny föreningsföreträdare. Någon kommer behöva kontrollera vad som ryktas ha hänt eller sagts på en brännbollsturnering i Burträsk året innan och en tredje kommer behöva ta ställning till vad svaret ska bli.
Ska professionaliseringen av föreningslivet gå så långt att det behöver införa sitt eget rättsväsende?