Diskussionen om statyer, om de bör rivas, finnas kvar, ersättas eller fördömas, har pågått de senaste veckorna som en följd av protesterna om ”Black Lives Matter”. En rörelse som började i USA och sedan spridit sig över världen. Den inledande berättigade ilskan mot det amerikanska polisväsendets brutalitet blev till spretiga manifestationer med allt från fredliga protester mot rasism till våldsamma upplopp.
Frågan om statyer blev snart en del av demonstrationerna och hade även de inledningsvis en tydlig amerikansk kontext. Högst tveksamma statyer om inbördeskriget restes i mitten på 1900-talet som en politisk markering i den då pågående debatten om raslagar. Dessa har förståeligt kritiserats, men frågan urartade i vandalisering på många platser. En följd av detta är att det skapats en global debatt om statyer av personer med värderingar som vi idag kan finna skäl att kritisera.
I Sverige har det tagit sig uttryck bland annat i ett upprop om att ta bort statyer av Carl von Linné och ett debattinlägg från två miljöpartister om att ersätta statyer av de så kallade ”krigarkungarna” med exempelvis Heliga Birgitta.
Statydebatten har stundtals varit väldigt tröttsam. Flera av de som har deltagit har låtsats som om de inte förstår att man kan tycka att en person är olämplig att hylla i det offentliga rummet utan att stödja vandalism, eller att det inte finns skillnader mellan antika monument och politiska inlagor från 60-talet. Men vidare från frågan om statyer finns det något intressant, och dråpligt, att säga om hur historien används i den svenska debatten.
Ibland tycks nämligen samtiden vara precis lika fixerad på yttre attribut och identitet som tidigare generationer, bara på andra sätt. Ta stackars Drottning Kristina, en på många sätt rätt obetydlig person i den svenska regentlängden vars arv vantolkats sen dess. Förr sade historiker att hon var allt från hermafrodit till homosexuell på grund av att ja, hon var kvinna som gillade makt och bar byxor. Idag blir hon ofta hyllad som någon sorts feministisk ikon, i allt från barnböcker till populärvetenskap som en ”stark kvinna” för att hon återigen, var en kvinna som bar byxor.
Detta syns även i den svenska statydebatten, som när miljöpartisterna i artikeln nämnd ovan lyfter fram Birgitta som just en lämplig person att avbilda istället för exempelvis Gustaf II Adolf. Hade de läst sin historia och brytt sig om något annat än att Brigitta var kvinna och Gustaf man hade de sett att den förstnämnda på många sätt verka ha varit oerhört osympatisk.
En sak vi idag kan se var fel med gångna tiders värderingar var hur man bedömde, och dömde, människor efter personliga egenskaper som inte borde spela någon roll, som sexuell läggning och hudfärg. Vi borde kanske ta lärdom av detta och inte fortsätta att replikera just fördomar baserat på oviktiga personliga egenskaper. Vi kan säga att Birgitta inte verkade varit någon trevlig person, fast hon också råkade vara kvinna. Eller att den brittiska vetenskapsmannen Alfred Wallace verkar varit det, trots att han var en vit man. Det finns än idag omfattande diskriminering som vi inte ska förneka eller sluta bekämpa, men det görs inte bäst genom ängsligt positionerande.