Brandkåren har larmats åtta gånger på en månad till Stigtomtas industriområde. Skrotbilar står på rad och rester från olika bränder ligger på asfalten som blivit en bosättningsplats för de bulgariska EU-migranterna som försörjer sig genom att tigga inne i Nyköping. Det är en minst sagt sorglig situation där vi på ena sidan har fattiga tiggare som inte har någon annanstans att bo, samt den andra sidan bestående av markägare och boende som är oroade över bränder, miljöskador och nedskräpning. Till syvende och sist är problemet grundat i regelkrångel. Det finns en offentlig ovilja att ta ansvar för något som egentligen är statens kärnuppgift: att skydda medborgarnas egendom från olovligt intrång. 

I måndagens SN (20/7) kunde vi läsa om hur Stigtomtakonflikten varit byråkratiskt snårig. Fastighetsägaren har tidigare anmält avhysning, vilket Kronofogden och Polisen genomförde, men det tog bara några veckor innan industriområdet blev bebott igen. Det är oklart om det är samma eller nya personer som bosatt sig på området. När marken blir olovligt bebodd igen innebär det dock att samma byråkratiska karusell ska dra igång, trots att resultatet antagligen blir densamma: att EU-migranterna flyttar tillbaka en kort tid efter en ny avhysning skett. 

För varje avhysning måste markägaren betala en avgift till Kronofogden. Grundavgiften går på några hundralappar, men beroende på hur avhysning går kan prislappen bli långt mycket högre. Upp mot tio tusentals kronor. Det är en saftig kostnad för en mark- och fastighetsägare att betala - gång på gång. Därför är det inte heller konstigt att det eventuellt dröjer att fastighetsägaren skickar in ännu en avhysningsanmälan, även om viljan troligen finns att avhysa okända människor från ens fastighet. Det är emellertid exakt en sådan anmälan som Kronofogden och Polisen menar att de behöver för att kunna genomföra en ny avhysning. Paragrafrytteriet fortsätter alltså i all oändlighet, medan grundproblemet kvarstår.

Den olyckliga situationen i Stigtomta återfinns i flera andra kommuner runt om i Sverige. Avhysningarna är ett måste om Sverige som rättsstat ska värna äganderätten. De olovliga bosättningarna har en avgörande juridisk dimension, men likväl handlar det också om mänsklig värdighet. Att som samhälle låta människor bo på skrottippar är inte moraliskt försvarsbart. Det är avgörande att Sverige nationellt ser över hur vi kan lösa frågan om var EU-migranterna ska och kan huseras för i nuläget är bosättningarna allt annat än en trygg plats att bo på.

För att bryta utvecklingen krävs en lagändring som möjliggör enklare hantering för återkommande avhysningar, samt en utredning om att minska kostnaderna för enskilda markägare. Ett nationellt problem med minst sagt kostsamma konsekvenser är inget som enskilda fastighetsägare ska behöva betala. Här är definitivt något för Södermanlands riksdagsledamöter att skyndsamt driva på i riksdagen.