I alla fall om utfallet blev enligt den norska studie som gjorts av statsvetaren Jan Erik Grindheim, vilket Svenska Dagbladets ledarsida var först med att uppmärksamma (25/7). 

Antalet svarande var förvisso skralt – endast 213 svenska journalister svarade på enkäten. Men trots hög felmarginal, fyra till sju procentenheter, sticker siffrorna onekligen ut och har än en gång skapat en debatt om konsekvenserna för medias oberoende. 

Det är knappast någon nyhet att journalistkåren skiljer sig från befolkningen i övrigt, och i det avseendet finns det andra intressanta aspekter. Nästan hälften av landets journalister bor i Stockholm: 46 procent närmare bestämt enligt Mediestudiers senaste årsbok. Det får konsekvenser för nyhetsbevakningen, och kanske inte minst i form av utebliven sådan på många platser. 

Men lika viktigt är vilka perspektiv som ges på vår tids stora politiska frågor. Det spelar ingen roll om det handlar om invandringen, sjukvården eller klimatet, alla har de en tydlig ”stad och land”-dimension gemensamt. Något som också återspeglas i väljarkåren. Det är ingen vild gissning att ett vanligare skäl till att en journalist känner få om inga som röstar på Sverigedemokraterna är att den bor på Södermalm, snarare än att den röstar på Vänsterpartiet.
 
Det där med Södermalm kanske låter som en klyscha, men när Institutet för Mediestudier kartlade landets journalister häromåret kom de fram till att journalister ingenstans var så överrepresenterade som på Södermalm i Stockholm. Medelavståndet mellan två journalisters bostäder var inte mer än 37 meter. 

Däremot är inte Stockholmscentreringen bara journalisternas fel. Stora delar av journalistjobben finns just i Stockholm och politik är faktiskt ett skäl till att det ser ut så. 2018 utlovades bättring av den dåvarande kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP), då presstödet både höjdes och utvecklades med ett särskilt stöd till nyhetsjournalistikens blinda fläckar: områden som bevakas svagt eller inte alls. 

Ett fiasko, har dock flera bedömare redan beskrivit det som. Inte ens hälften av det stöd som lokalmedier ansökte om för bevakning av sådana platser kunde delas ut 2019, trots att många ansökningar mycket väl uppfyllde kraven. Pengarna räckte mest till att fylla upp sinande kassor hos ett fåtal stora dagstidningar, och tack vare utökningen fick de nu ännu större bidrag. Presstöd är knappast någon lösning på journalistikens kris, men det är ändå fascinerande att skattebetalarna på så sätt förväntas sponsra lokaljournalistikens utarmning. 

Det som lokaljournalistiken dräneras på är inte bara pengar, utan även bevakningsområden och infallsvinklar som lyser med sin frånvaro i riksmedias alltmer dominerande rapportering. I det avseendet framstår journalisternas eventuella politiska sympatier som ett mindre bekymmer.