Besluten om strandskyddsdispens har sjunkit drastiskt i Sörmland sedan 2019 fram till idag, vilket SVT tidigare rapporterat om. I Trosa har det nästan halverats och i Nyköping har det minskat med drygt 35 procent. Trenden beror på flera olika faktorer, men en faktor är helt enkelt att kommuner blivit mer restriktiva med att bevilja dispens.

Strandskyddet fyller en viktig funktion, eftersom det möjliggör tillgång till naturen och stranden för alla. Inte minst påminns vi om fördelarna med allemansrätten under sommarmånaderna. Det måste fortsatt värnas. Men dagens strandskydd skapar också stora bekymmer, inte minst för boende på gles- och landsbygd.

När strandskyddet infördes 1950 innebar bestämmelsen att Länsstyrelsen kunde skapa strandskydd för vissa särskilt utvalda strand- och vattenområden. År 1975 skärptes dock dessa regler kraftigt, och det generella strandskyddet på 100 meter från samtliga stränder, insjöar och vattendrag infördes. Inom strandskyddsområdet råder förbud mot att uppföra nya byggnader eller att utföra andra åtgärder. Reglerna gäller alldeles oavsett vilka naturvärden, biologiska värden eller friluftsvärden som området har. Utgångspunkten är att ingen hänsyn tas till lokala förutsättningar och att ingen differentiering beroende på områdets skyddsbehov sker.

Dagens regler är alldeles för fyrkantiga och leder ofta till orimliga begränsningar av äganderätten. Utveckling och byggande hindras, vilket bidrar till en fortsatt bostadsbrist, utmaningar med att utveckla näringsverksamheter och brist på egenmakt över sin vardag. Reglernas utformning medför även stor osäkerhet med långa handläggningstider. Under pandemiåret 2021, då ansökningarna om dispens ökade kraftigt och kommunerna var relativt generösa med beviljandet, låg det drygt 100 ärenden i kö hos Länsstyrelsen i Sörmland för överprövning. Det innebar en handläggningstid på ungefär ett halvår. 

Centerpartiet har tidigare drivit på för att reformera strandskyddet – men nuvarande regeringspartier tillsammans med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna fällde förslaget. Under året har Tidö-partierna presenterat egna, liknande, förslag på reformer. Hittills är det dock mycket snack och lite verkstad.

I januari presenterade regeringen en utredning om strandskyddet, där det föreslogs att vattenbruk, som exempelvis gårdsbaserade fisketurismverksamheter och naturturismverksamheter, ska få dispens. Förslaget är glädjande, men det har ännu inte genomförts. I övrigt har regeringens besked varit att de vill tillsätta ytterligare en utredning samt att de ska återuppväcka några av förslagen från den tidigare utredningen, det vill säga den vars förslag de röstade emot. Förändringen går inte i raketfart direkt.

Det är synd, för en strandskyddsreform behövs. Det innebär inte att vi ska ta bort allmänhetens tillgång till vackra stränder eller sjöar, men skyddet behöver kunna anpassas till lokala omständigheter och en mer rättvis balans mellan allemansrätten och landsbygdens behov behöver finnas. Detta är en majoritet av riksdagspartierna överens om, så frågan är bara vad regeringen väntar på?