Ett extrainkallat brittiskt parlament röstade för att inte säga ja till premiärminister Boris Johnsons senaste Brexit-avtal, inte förrän innehållet har omsatts i faktiska lagförslag. Efter en dramatisk lördag väntar minst en vecka till av nya stökigheter. Den konservativa regeringen försöker trixa och vinkla sig fram till att kunna lämna EU den sista oktober, medan den mångsidiga oppositionen försöker se till att så inte sker. 

Det här river sönder allt fler av de band som håller de fyra förenade kungarikena samman. Det är inte EU som sargas hårdast, det är Johnsons eget parlament och landsmän. Partier som skotska SNP och walesiska Plaid Cymru rasar över att behöva separeras från kontinentens gemenskap. Skottland har redan försökt att lämna Storbritannien en gång, den frågan lär bli aktuell igen i den stund som Brexit genomförs. På Nordirland, som får ett mellanting mellan Brexit och bibehållen tullunion, kommer alla att vara genuint missnöjda. Den ena sidan, som känner bibehållen gemenskap med Irland i söder, vägrar acceptera utanförskapet från EU. Den andra, som avskyr grannen i söder, rasar över att gräns och gränshinder inte blir tillräckligt hårda. 

David Cameron släppte anden ur flaskan, Theresa May tappade greppet och Boris Johnson blundar helt för riskerna och drömmer hellre om en ny tid där Britannia regerar vågorna på nytt. Men dessa premiärministrars insatser ser främst ut att leda till en sargad ögrupp utanför det europeiska fastlandet – omskakad av omfattande oenighet. 

Även om britterna har röstat för att lämna EU vid ett tillfälle, och inte lyckats komma överens om hur, är det så att tiden talar för de krafter som vill vara kvar. Hur märkligt det än låter. Det har att göra med ekonomi och demografi. 

Att hamna utanför den inre marknaden ser ut att göra mer skada än nytta för den brittiska ekonomin, även enligt den brittiska regeringens egna framtidsanalyser. Samtidigt kan det mycket väl vara så att den opinion som krävde ett utträde inte längre finns. EU-vännerna växer med de yngre generationerna, exit-grupperna blir allt äldre. För många unga är närheten till övriga EU en fördel, en union att dra nytta av – för resor, studier och jobb, en förmån som nu slits ur händerna på dem. Det lär få politiska effekter över tid. Kanske formar det en allt starkare grund för nya skiljelinjer bortom brittisk konservatism och brittisk socialism. 

I potten ligger också de stora säkerhetspolitiska frågorna. Det är inte bara ett sargat Storbritannien som väntar efter Brexit. Ett EU som har tappat en av sina stora medlemmar kommer inte ha lätt att stå stadigt i mötet med aggressiva despoter och icke-demokratiska kärnvapenmakter. Att tolka Brexit som början till en ny gedigen gemenskap mellan konfedererade stater, är att lura sig själv. Ett splittrat Europa är ett bräckligt Europa, där nord kan brytas från syd och öst från väst. Precis som det en gång var - före unionens tid.