Det civila försvaret i Sörmland kommer att sitta ihop med Värmland, Dalarna, Örebro, Gävleborg, Västmanland och Uppsala. Det blir alltså dagens sjukvårdsregion som får styra, och där en länsstyrelse och landshövding kommer att pekas ut för att styra hela området i kris, vid krigsfara eller krig. Dessutom ska militärregionerna ska göras om för att passa ihop med sjukvårdsregionerna. 

Det är vad regeringens utredare Barbro Holmberg kommer att föreslå inom kort när hon lägger fram sin utredning ”Ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar” till regeringen, det var ett av beskeden som kom på Folk och Försvars rikskonferens i veckan. 

Om det nu till sist blir som utredaren vill. Det skulle inte vara första gången som försök att få ordning på ledning av det civila försvaret och hur Sverige ska fungera i stora kriser tuggas sönder av olika motstående intressen längs vägen. Tidigare försvarsberedningar har misslyckats, liksom Katastrofkommissionen efter tsunamin. 

Förre civilministern Ardalan Shekarabi (S) gjorde sitt försök med den gordiska knuten med statens alla olika kartor som inte går ihop genom att ge sig på sjukvården och försöka göra storregioner i stället. Shekarabis regioner hade i stort sett motsvarat sjukvårdsregionerna och även den gången var Holmberg utredare. Försöket misslyckades. 

Vilken länsstyrelse som skulle bli den utpekade ledaren i Sörmlands civilförsvarsregion avslöjade inte Barbro Holmberg vid rikskonferensen. Även om förra justitieministern Beatrice Ask säkert är beredd med många goda argument för Nyköping, så får nog Uppsala betraktas som favorit eftersom det är ett kärnkraftslän. Därigenom finns redan i dag en större planeringskapacitet för kriser än vad andra länsstyrelser har.

Det här är bara en liten del av rätt mycket som är i väntan på när det gäller Sveriges förmåga att bygga trygghet och säkerhet i en allt osäkrare värld. Ett skakigt 2020 efterträddes av ett 2021 som såg stormningen av Capitolium på sin sjätte dag. Framtiden blir alltmer svårförutsägbar och riskerna bara större ju mer komplexa system vårt samhälle vilar på. 

Cyberangrepp, kommunikationsarenan med desinformation, försörjningslinjer över haven, förmågan att hantera stora påfrestningar på sjukvården, elproduktion är bara en snabb uppräkning av risker och sårbarheter som det civila försvaret måste kunna hantera. För att inte tala om omsorgen av barn och äldre i kris. 

Det kommer att kosta pengar, mycket pengar. Det är inte bara det civila försvaret som väntar på utredningssvar, följt av handling. Svensk säkerhetspolitik har också hamnat i väntan på en förlösning. Regeringens omhuldade linje med en ”militär alliansfrihet” och ”som tjänar oss väl” har förlorat sin riksdagsmajoritet. En majoritet i riksdagen vill ha någon form av militär allians med bindande garantier. De fyra borgerliga partierna vill ha den med Nato, Sverigedemokraterna vill ha det med Finland. De fem tillsammans vill ha en option att gå med i Nato.

För den militära delen av totalförsvaret så har vi nu ett försvarsbeslut, men de flesta bedömare konstaterar att den nivå som ska nås är otillräckligt för 2020-talets utmaningar. Det gör att vi på alla tre områden, civilt försvar, säkerhetspolitiken och militärt försvar, fortfarande väntar på att Sverige ska bygga bättre trygghet. Frågan är hur länge vi ska få vänta på bred politisk handlingskraft? Och vad som måste hända innan dess. 10 000 döda i en pandemi borde vara tillräckligt.