I början av mandatperioden var flera oppositionspartier snabba med att hoppa av blocköverskridande förhandlingar och överenskommelser. I september 2019 lämnade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna samtalen om gängkriminalitet, eftersom man uppfattade regeringens förslag om att exempelvis ändra dagens straffrabatter för 18–21-åringar som urvattnade kompromisser.
Några månader senare var det dags igen, då M och KD lämnade energiöverenskommelsen från 2016. Den gången var den främsta anledningen regeringens ovilja att diskutera kärnkraftens framtid. Energiöverenskommelsen, som skulle sätta långsiktiga spelregler för de kommande två decennierna, höll inte ens två mandatperioder.
Ansvaret för de havererade diskussionerna om allt från gängkriminalitet till energipolitik faller såväl på oppositionen som på regeringen. För när regeringen bjudit in till blocköverskridande överläggningar har det stundtals varit med armbågen. Som när Magdalena Andersson (S) i januari bjöd in övriga partiledare för samtal om säkerhetspolitiken – för att informeras, men inte för att diskutera Sveriges säkerhetspolitiska linje.
Andersson bröt därmed mot den svenska traditionen att förankra säkerhetspolitiken brett i riksdagen. Några månader senare tvingades hennes regering ändra ståndpunkt, formulera en ny linje och skicka in en svensk Nato-ansökan.
Nu ser det ut att bli regeringsskifte, men behovet av blocköverskridande överenskommelser är fortfarande stort. På pappret borde förutsättningarna dessutom vara bättre än på länge.
Alla partier i riksdagen förutom V och MP står bakom Sveriges Nato-ansökan, och samtidigt har S och C tonat ned sitt tidigare kärnkraftsmotstånd. I SVT:s statsministerduell var Magdalena Anderssons vanligaste kommentar: ”Jag delar helt Ulf Kristerssons uppfattning.”
Mandatperioden 2022–2026 vet vi redan nu kommer att präglas av försvarets upprustning och anpassning till Nato, skakiga energimarknader, tuffa ekonomiska tider och en fortsatt kamp mot gängkriminaliteten. Den unika kombinationen av kriser kräver att fler partier oftare än i dag sätter landets långsiktiga bästa före kortsiktigt politiskt spel.
Sveriges upprustning, Nato-ansökan och kommande EU-ordförandeskap kräver bred uppslutning, likaså ekonomiska krisåtgärder och energipolitiken. Om Sverige ska kunna mångdubbla sin energiproduktion och skapa förutsättningar för den gröna industriella revolutionen med dess elbilar och batterifabriker behövs spelregler som faktiskt håller i många år, även vid maktskiften.
Därför var det glädjande att tonen från Ulf Kristersson (M), den troliga regeringsbildaren, var försonande. ”Jag har mycket stor respekt för mina politiska motståndare, och inte minst för just Magdalena Andersson (...) Vi har också visat att vi kan hitta samsyn när det verkligen behövs. Och det sätter jag stort värde på”, sade Kristersson i sitt tal på valnatten.
Att det finns sådan respekt mellan ledarna för Sveriges två statsbärande partier är avgörande i den tuffa tid som väntar. De gångna fyra åren, som präglats av en pandemi och ett krig i Europa, har visat vikten av samarbete över blockgränserna. Nästa mandatperiod behövs det mer, inte mindre, av den varan.