När medieflödet domineras av en engagerande fråga och de upprörda rösterna är många, då kan det vara svårt att göra en objektiv bedömning av densamma. Det är samtidigt viktigt att inte vifta bort eller förminska den oro som många människor känner.
Ökad brottslighet, gängkriminalitet och de så kallade ”förnedringsrånen” har varit brännande aktuella frågor den senaste månaden. Denna ledarsida skrev tidigare i veckan (2/9) om att rikspolischefen Anders Thornberg har bett både myndigheter och allmänheten om hjälp att vända utvecklingen med gängkriminalitet efter ett antal uppmärksammade hemska fall.
I den här frågan krävs det att vi accepterar att flera saker kan vara sanna samtidigt och att de allra flesta av oss vill samma sak: minska lidande och otrygghet. Men att det kan vara svårt att prata om hur, utan att vare sig förenkla eller relativisera.
För det första måste vi få ett grepp om hur stort problemet är. Här är det oerhört svårt att jämföra brottsstatistik över tid, både lagen och människors anmälningsbenägenhet ändras. Det finns få tecken i de officiella siffrorna på att grov brottslighet eller de specifika ”förnedringsbrotten” har blivit fler. Men tack vare medierna i dag får vi en helt annan medvetenhet om frågan. Det kan fortfarande vara sant att en viss typ av just gängkriminalitet ökar även när våldsbrott generellt inte gör det.
En annan del är orsaken bakom utvecklingen. Migrationens roll är det som kanske debatterats mest. Stor migration, av människor från en machokultur som sedan själva hamnar i socialt och ekonomiskt utsatta situationer, är en stark drivkraft bakom en viss typ av brottslighet. Det går att tala klarspråk om utan att hänfalla till rasistiska tankegångar om att vissa människor har medfödda och oförbätterliga egenskaper enbart baserade på ursprung. Här måste vi diskutera hur framgångsrik integrering bäst utformas. Det finns även andra drivkrafter, som vad en kraftigt ökande efterfrågan på vissa typer av illegala droger gör med gängens inkomster och vad vi kan göra åt det.
Slutligen behöver vi komma in på åtgärder, vad vi kan göra för att stävja utvecklingen. De som vill lyfta fram att långa hårda fängelsestraff för unga människor inte verkar minska dessas brottslighet snarare tvärtom, har mycket forskning på sin sida. Det talar för sådant som ungdomsrabatter. Problemet är dock att den typ av personer som den typen av policy fungerar på inte är samma typ av personer som redan är härdade yrkeskriminella. Där borde vi snarare prata om att ompröva villkorliga domar, avstå ungdomsrabatter och använda anonyma vittnen.
Det kan helt enkelt vara så att vi behöver nya reformer med nya lagar och ny rättspraxis för att just hantera den här specifika typen av kriminalitet. Rättsväsendet måste följa med samhällsutvecklingen. När saker och ting förändras, som brottslighetens sammansättning, behöver vårt rättsväsende troligen också göra det.
I grunden är det klokt att tänka att våra straff ska vara skademinimerande och främja rehabilitering, men de hot vi står inför här och nu kanske kräver något annat. Exempelvis att få bort farliga element från det allmänna rummet. Ytterst är människors känsla av otrygghet i den egna vardagen en oerhört viktig fråga. Ibland kanske den kräver att vi ifrågasätter mediebilden, ibland krävs det i stället erkännande och krafttag. Ytterst behöver vi se över hur lagstiftningen bättre kan hantera den sortens brottslighet vi har i dag.