Svantessons frysningar ger mer oreda än värme

Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har ändrat åsikt om mycket sedan valet, till exempel elskatten.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har ändrat åsikt om mycket sedan valet, till exempel elskatten.

Allt talar för att elskatt borde sänkas. Inte pausas. Och verkligen inte höjas. Men det tycker inte Elisabeth Svantesson (M). Längre.

Ledare 27 oktober 2023 05:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Budskapet var kaxigt och avsändaren var Elisabeth Svantessons före valet: ”Om Damberg inte klarar av att sänka elskatten kan jag ta över.” Och visst såg det lovande ut. 

I våras uttalade regeringen en ambition att frysa elskattens indexering av inflationen, på samma sätt som inflationsjusteringen av bensin- och dieselskatten samt brytpunkten för statlig skatt nu har pausats.
I somras fick utredaren John Hassler uppdraget att analysera hur Sveriges klimatpolitik ska utvecklas med anledning av EU:s nya klimatlagstiftning. Utredningen presenterades nyligen och innehöll ett förslag om sänkt elskatt för att främja elektrifieringen. 
 

Nu väljer regeringen att inte gå vidare med förslaget om att frysa elskatten. Inflationsjusteringen kommer att innebära en höjning med 9,2 procent och motsvara ungefär en årlig tusenlapp för en typisk villaägare.  Anledningen är enligt Svantesson ”prioriteringar”. Till Dagens Industri sa finansministern i förra veckan att regeringen ”(…) valde att sänka skatten på arbete, på pensioner och på drivmedel för att stötta hushållen. Det var det valet vi gjorde. Det var en bra avvägning”.

Det är först och främst ett otyg att peta i vissa indexeringar, men inte andra. Det finns en poäng med att låta skatter och bidrag följa med inflationen. Att frysa en del av skatterna och brytpunkterna skapar oreda och inkonsekvens i systemet. Regeringen hoppas möjligen att de flesta väljares koncentrationsspann inte tar in helheten: Att skatten på fossila bränslen – en skatt som träffar några – sänks, medan den på elektricitet – en skatt som träffar nästan alla – höjs. 
Bara det faktum att regeringen valt inflationsjusteringen som ett verktyg för att laborera med skatter i skymundan är ett självförvållat pedagogiskt haveri. Utfallet – en rekordhöjning av elskatten – ligger mycket långt ifrån regeringens kommunikation, både före valet och under mandatperioden. 

Allt talar nämligen för att elskatt borde sänkas. Inte pausas. Och verkligen inte höjas. Det ligger i linje med en samhällsutveckling som ofrånkomligt måste ske för att minska utsläppen. 

För den regering som ägnat sitt första år vid makten åt att slopa klimatinsatser som visat sig vara mer irriterande än effektiva är det än mer ofrånkomligt. När borttagna klimatåtgärder inte ersätts med nya, då måste all tilltro sättas till elektrifiering för att dämpa Sveriges utsläpp.

Den höga elskatten bidrar till de höga elpriserna, som regeringen under två års tid har fått kompensera kunderna för genom dyra återbäringar. Bara förra årets administration av elstödets utbetalning kostade trefaldigt mer än vad staten får in på inflationsjusteringen av elskatten. Oförmågan att hålla en rak linje illustrerar regeringens grundläggande problem: att den regerar på nåder så länge Sverigedemokraterna kan leverera ett kraftigt sänkt bränslepris till sina väljare. Detta måste finansieras med missade klimatmål och sänkta ambitioner. 

Det är en avvägning. Men det är ingen bra avvägning. 


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa