Rysslands aggressioner mot Ukraina har under den senaste tiden varit ständigt återkommande i nyhetsflödet. För svensk del har rapporteringen bland annat bestått av hjärtskärande vittnesmål från östra Ukraina, där invånarna förbereder sig för krig. Tillvaron för de 44 miljoner ukrainarna har varit osäker sedan Ryssland illegalt annekterade Krimhalvön 2014, men nu riskerar den att bli långt mycket värre.
Den senaste månaden har hoten om en större invasion varit påtagligt närvarande. 100 000 ryska soldater har mobiliserats mot den ukrainska gränsen. Cyberattacker har riktats mot ukrainska myndigheter och Storbritannien hävdar att de har bevis på att Ryssland planerar att installera ett nytt proryskt styre i Ukraina, samtidigt som Putins regim överväger en ockupation.
 

Läget är minst sagt allvarligt för Ukraina och övriga Europa. De ryska hoten har fått västländernas försvarsmakter att reagera, och den svenska Försvarsmakten är inget undantag. Försvarsmaktens uppdrag är att vidta de åtgärder de finner lämpliga för att säkra svensk suveränitet. Det var precis det man också gjorde, bland annat genom en truppförflyttning till Gotland – ett exempel som blev grundligt rapporterat i svensk media.
Under några intensiva dagar publicerades otaliga artiklar om hur stridsfordon "rullade in i Visby" och hur Visby hamn fylldes av patrullerande soldater. Bortsett från att sensationsrubrikerna troligen skapade mer oro än trygghet bland medborgarna var skriverierna ogenomtänkta av en helt annan anledning.
Rapporteringen var stundvis på sådan detaljnivå att det var svårt som läsare att inte fråga sig – behöver jag verkligen veta nummerplåtarna på Försvarsmaktens fordon? Behöver jag få detaljbeskrivningar av antalet fordon och soldater? 

Svaret är givetvis ett rungande nej. För mediehusen är det kanske en chans att generera klick, annonspengar eller prenumerationer, men det finns inget nyhetsvärde för oss civilister i att se hur Försvarsmakten fördelar sina resurser i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Däremot är främmande makter säkert tacksamma, eftersom de serveras uppgifter som de annars hade behövt ta reda på själva.

 

Den mediala detaljrapporteringen med blixtsnabba push-notiser om svenska truppförflyttningar var därför ett tydligt stresstest av svensk motståndskraft. Tyvärr var resultatet sämre än vad det borde varit. Medierna spelar en avgörande roll för vår demokrati och vårt totalförsvar. Då krävs också att ansvarkännande medier har en förståelse för vilken typ av känsliga uppgifter som man kan och bör rapportera om, utan att det riskerar att sätta svenska intressen i fara.

I ett hotfullt läge måste medierna skärpa sig. Det finns onekligen en hel del att lära för de tämligen fredsskadade svenska journalister som ämnar att skriva om svenskt totalförsvar igen framöver. Kanske är det dags för mediehusen att skaka liv i ”En svensk tiger” inför nästa personalkonferens? Det skulle inte vara en dag för tidigt.