I veckan stod det klart att tre partier, Socialdemokratiet, Venstre och Moderaterne bildar regering i Danmark. Det blir en mittenregering – med både socialdemokratiska och borgerliga ministrar.  Mette Frederiksen (S) blir kvar som statsminister, men inom ett nytt samarbete. Efter valet (3/11) skrev vi här på ledarsidan om att Lars Løkke Rasmussens parti Moderaterne var den riktiga snackisen i den danska valrörelsen. Partiet lyckades hålla sig fristående i valrörelsen och sa att det ville förhandla efter valdagen. 

Ungefär en och en halv månad senare går det att konstatera att Løkke Rasmussens parti lyckades ta sig in i regeringen och få till ett mittenstyre. Återigen lyckades Moderaterne med det som Centerpartiet i Sverige inte lyckades med. 
Det svenska Centerpartiet ska dock inte stå ensam i skottgluggen för att en mittenregering inte blev verklighet här. Det största hindret för att få till en mittenregering är nämligen de svenska Moderaterna. 

Trots att Centerpartiet och Socialdemokraterna såväl som valresultatet öppnade för blocköverskridande samtal, sa Moderaterna i stället blankt nej. M ville hellre styra med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. 

Svensk politik har en hel del att lära av dansk politik. Inte minst efter detta val och denna förhandlingsperiod. I den svenska valrörelsen låstes samtliga partier, frivilligt eller ofrivilligt, in i två block: Magdalena Anderssons lag och Ulf Kristerssons lag. Blockpolitik kan förvisso kännas tryggt för både politiker och väljare, men det behöver inte alltid vara en god idé.

Av flera skäl är det ofta dumt att lova bort sig till ett specifikt block före valdagen, innan regeringsförhandlingarna är klara. Det är inte minst Liberalerna ett tydligt bevis på. L gick till val på att bilda en "borgerlig" regering, men att partiet själva var garanten för att den regeringen inte skulle domineras av Sverigedemokraternas politik och värderingar.

Klipp till mitten av oktober: Partiledarna för SD, M, KD och L höll då en gemensam presskonferens. Det nya regeringssamarbetets handlingsprogram – Tidöavtalet – presenteras. Ett avtal som i mångt och mycket präglas av Sverigedemokraternas politik. Framförallt på rätts- och migrationsområdet. 

Liberalerna hade målat in sig själva i ett hörn. Eftersom löftet till väljarna var att göra sitt yttersta för en "borgerlig" regering, som de också själva skulle vara med i, behövde L släppa igenom regeringen med dess handlingsprogram. Detta trots att det kryllar av politik som L genomgående hade sagt nej till i valrörelsen. 

En möjlig utväg för Liberalerna hade varit att gå till val som självständigt parti för att sedan, efter valdagen, förhandla. Med målet att få att få igenom så mycket av sin egen politik som möjligt. 

Blockpolitiken och låsningar i svensk politik är inte något optimalt, vare sig det gäller samarbetspartners eller sakpolitik. Sverige borde ta efter Danmark och lägga större vikt på den politiska förhandlingen – efter valet.