Pandemin har varit och är fortsatt en kris som påverkat hela världen i ungefär ett och ett halvt år. På vissa sätt är det svårt att minnas tiden före "coronan”, och samtidigt svårt att föreställa sig en återgång till något slags normalläge. Den 29 september slopades samtliga större pandemirestriktioner i Sverige, förutom de allmänna råden om att hålla avstånd, tvätta händerna och stanna hemma vid symptom.
Krismedvetandet har förändrats i takt med smitto- och vaccineringstalen. Pandemin har aktualiserat och visat på människans anpassningsförmåga och lösningsorienterade natur. Det personliga ansvaret har inte bara betonats i den svenska coronastrategin – det har till och med varit kärnan i virusbekämpningen. Lärdomarna från pandemin har varit hårda, men de har också gett oss långsiktig kunskap om hur vi kan och bör tänka i krissituationer.
Temat för årets krisberedskapsvecka, som pågår mellan 27 september och 3 oktober har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i samklang med pandemitiderna, är demokrati. Men myndigheterna har också valt att trycka hårdare på frågor som handlar om det personliga ansvaret.
Frågorna hänger ihop mer än vad man först kan tro. Dels för att beredskapen inte enbart bygger på att skydda människor, utan också är till för att bevara Sveriges politiska system. Men framför allt på grund av insikten om att den viktigaste pusselbiten i krisberedskapen faktiskt är medborgarna själva.
Betydelsen av att vi alla är en del av Sveriges krisberedskap kan kanske efter en längre tid av kristillstånd upplevas som kommunikativt utnött. Budskapet har under coronapandemin upprepats gång på gång av regering och myndigheter och har nästintill blivit mer av ett slagord än en informativ uppmaning.
Oavsett vad vi må tycka om den politiska hanteringen av pandemin är medborgaransvaret kärnan i alla typer av kriser – oberoende av om krisen är en samhällspåverkande olycka, en pandemi eller ett krig. Den största tillgången är precis som MSB kommunicerar i kampanjen vår vilja att hjälpa till och att hjälpa andra.
Hoten som riktas mot vårt samhälle kan vara allt från virus, naturkatastrofer till cyberattacker och militära angrepp. Den upprustning av vårt militära och civila försvar som påbörjats de senaste åren är välbehövlig, efter många års försummelse. Men det förändrar inte att krisberedskapen börjar och slutar med den enskilda individen.
Viljan att hjälpa och försvara varandra är den första och sista kuggen i hela beredskapskedjan. Det är endast tillsammans som vi kan skydda oss från hoten som ställs mot vårt land och vår demokrati. Det som utgör kärnan i Sveriges motståndskraft är inte de viktiga paragraferna eller planerna, utan tilliten vi känner för varandra och för samhället i stort.