Det var ingen lättsam inledning när en rapport om Sveriges försörjningsberedskap presenterades häromdagen. Carl-Oskar Bohlin (M), minister för civilt försvar, välkomnade journalisterna till pressträffen och påminde om att Sverige befinner sig i ett av de allvarligaste säkerhetslägena sedan andra världskrigets slut. 
 

Utredningsrapporten har analyserat hur samhällets beredskap kan stärkas genom att tydliggöra ansvaret mellan det offentliga och näringslivet. Och inte minst hur försörjningsberedskapen kan förbättras. Där pekar rapportens slutsatser på en rad förbättringsmöjligheter (30/9).
Ett av de viktigaste uppdragen för det civila försvaret är att säkra tillgången till viktiga resurser när de behövs allra mest. Det handlar om att vissa varor och tjänster måste kunna fortsätta att produceras, oavsett om vi befinner oss en tid som präglas av höjd beredskap, en krissituation i fredstid eller krig. Det handlar om allt från att tillgång till dricksvatten till att blåljusfordon har tillräckligt med drivmedel.

I fråga om samhällets försörjningsberedskap har ansvarsfrågan historiskt sett utgjort en av de största stötestenarna. I en utredning om livsmedel- och läkemedelsförsörjningen ur ett säkerhetsperspektiv slog Riksrevisionen 2018 fast att det fanns stora svagheter i den statliga styrningen, ett glapp mellan lagstiftning och hur principerna faktiskt efterföljs. Därför är det välkommet att en av utredningens bärande rekommendationer var att ge Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ett sammanhållet ansvar för försörjningsberedskapen.
Det innebär att kommuner, statliga myndigheter och näringsliv kan vända sig till en central myndighet som samordnar insatserna. Det är inte en dag för sent. Svagheterna i beredskapen inom sjukvården blev smärtsamt påtaglig under pandemin. Medan regioner och statliga myndigheter käbblade om vem som hade ansvar för en specifik fråga, försvann värdefull tid i ett svårt läge.

Förhoppningsvis har myndigheterna lärt sig av sina tidigare misstag och gör sig bättre informerade om vad som krävs för en god försörjningsberedskap och hur man ska agera i en kris. Den insikten är avgörande för att både kommuner och medborgare ska veta hur de ska bära sig åt – redan innan krisen är ett faktum.
 

Att lägga det samordnade ansvaret hos MSB är ett steg i rätt riktning. Det är fortfarande en lång väg att vandra kvar för att bygga upp det civila försvaret igen. De senaste åren har sett stora satsningar, men samtidigt finns mer som behöver komma på plats. Det handlar om att fortsätta kommunicera risker, och skapa medvetenhet om säkerhetsfrågor. Det gäller också att ge vägledning om hur kommuner, regioner och inte minst individer kan agera för att stärka samhällets beredskapsförmåga inför det riktigt svåra.