Sveriges coronastrategi förblir ett mysterium

Det har gått ett år sedan den första covid-19-patienten avled i Sverige, och totalt har över 13 000 svenskar dött. Vad Sverige har för coronastrategi förblir dock ett mysterium.

Ledare 15 mars 2021 05:25
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Den 10 mars var det ett år sedan den första covid-19 patienten i Sverige dog. Dagarna därpå kom en rad regler och rekommendationer: till exempel förbjöds folksamlingar med fler än 500 personer, och de som hade symtom uppmanades att stanna hemma. 

De svenska restriktionerna var dock mindre strikta än våra grannländers. I Danmark begränsades folksamlingar snabbt till 10 personer. I Norge infördes 14 dagars hemkarantän för inresande, och i Finland sattes Helsingfors och den omkringliggande Nylandsregionen i tre veckors karantän. 

De tidiga svenska åtgärderna för att hantera pandemin stack därför ut som långsammare och mindre kraftfulla än i resten av Norden (Expressen 22/12-20). Sveriges överdödlighet – som räknas ut genom att jämföra antalet döda år 2020 med ett snitt för åren 2015–2019 – är också högst i Norden, även om den är låg jämfört med övriga Europa (SVT 19/2).

 

För att ge regeringen laglig möjlighet att stänga ner vissa verksamheter röstade riksdagen igenom den så kallade pandemilagen i januari. Centerpartiet driver nu på för att den ska användas för att stänga köpcenter och gallerior, precis som regeringar har gjort i andra delar av Europa. 

Intressant nog börjar flera europeiska länder att gå i rakt motsatt riktning. I Danmark råder bred politisk enighet om att öppna samhället (med undantag för stora evenemang) när alla över 50 år är vaccinerade (SVT 12/3). Den danska regeringen har även köpt in 10 miljoner snabbtester för att kunna öppna verksamheter som bibliotek och skolor i regioner där smittspridningen är låg. 

Även i Storbritannien – där två av fem vuxna har fått sin första vaccindos – har regeringen signalerat att allt från pubar till idrottsaktiviteter kan komma igång igen, förutsatt att smittspridningen, patientbeläggningarna och dödstalen minskar till vissa nivåer. 

Liksom danskarna har britterna alltså mer rörelsefrihet att se fram emot de närmaste månaderna, inte mindre. Det är tack vare tydliga öppningsstrategier som utnyttjar verktyg som snabbtester och satsningar för att snabba på vaccineringen. Det är också viktigt att sekvensera provsvar för att hålla koll på de nya, mer smittsamma virusmutationerna. 

 

I Sverige lyser en sådan strategi – eller någon pandemistrategi överhuvudtaget – med sin frånvaro. Som statsvetaren Katarina Barrling konstaterar (SvD 14/2) är den vedertagna innebörden av ordet strategi en långsiktig, övergripande plan. En sådan finns inte och har inte funnits under det gångna året. 

Ytterst ansvarig för denna otydlighet och handfallenhet är regeringen. I stället för att ta ansvar för misslyckanden som att Sverige snabbt fick en stor allmän smittspridning eller att det tog lång tid att skala upp testningen har regeringen mest skyllt ifrån sig. Privat drivna äldreboenden och regionerna hör till några av regeringens syndabockar. Trots att smittspridningen om något har varit lägre på privata äldreboenden och att regionerna trollat fram fler vårdplatser än någon trodde var möjligt.

Problemet med att regeringen pekar finger mot andra är att viktiga reformer av exempelvis äldreomsorgen och styrningen av svensk sjukvård riskerar att utebli efter pandemin. För om misslyckandena det gångna året är allas fel så är det ingens fel. Då kommer problemen som pandemin har blixtbelyst inte att åtgärdas. 


Ämnen du kan följa