Om ett år är det val till Europaparlamentet. Valet kommer i jämförelse med 2019 att ske i ett annorlunda Europa. De senaste fem åren har varit minst sagt utmanande. Flera disruptiva händelser har skett som omdanat det politiska landskapet till det sämre.
Förutom Rysslands hänsynslösa krig i Ukraina har pandemin slagit hårt. Ett knappt år efter valet 2019 lamslogs den fria rörligheten inom unionen som en direkt följd av virusbekämpningen. Friheter som tidigare togs för givna försvann. Sedan dess har dessvärre flera medlemsstater rört sig i en alltmer auktoritär riktning.
Polen har infört abortförbud och ”HBTQ-fria” zoner medan ungerns Viktor Orban tagit ett repressivt grepp om landets parlament. EU betraktar inte längre Ungern som en demokrati, utan en ”hybridregim med parlamentariskt envälde”. Italien valde under hösten 2022 en regering styrt av ett postfascistiskt parti.
Parallellt har EU trots, eller tack vare det, vuxit sig starkare. Ungefär 30 procent av all ny lagstiftning i Sverige kommer från EU. Under pandemin slöt EU ett avtal om ett historiskt återhämtningspaket – den så kallade ’Coronafonden’ med hisnande 750 miljarder euro.
Det är summor som har mötts med skepsis bland svenska väljare, särskilt hos väljargrupper till höger enligt SOM-institutet (DN, 12/6). Det är den typen av EU-skeptiska argument som Sverigedemokraterna tänkt satsa på i den kommande valrörelsen – och de kan tyvärr vara något på spåren.
EU-kritiken är som störst hos SD-väljare och som minst bland väljare till vänster. Enbart 43 procent av SD-väljarna är för ett svenskt EU-medlemskap. ”Det handlar inte längre om vad vi kan göra för EU, utan snarare vad EU kan göra för oss” skrev Jimmie Åkesson (SD) i Aftonbladet i maj. Han pekade på EU:s ökade inflytande som ett ”demokratiskt problem” och en ”tvångströja för Sverige”.
Visserligen har SD ”motvilligt” lagt om sin politik och är inte längre för ett utträde. Däremot vill SD något luddigare, nämligen att ”utvärdera” det svenska medlemskapet. Lagom diffust för att vifta med populistiska argument om att Sverige gör mycket och Bryssel för lite. Snacket kan troligen fånga en och annan EU-skeptisk högerväljare, men om SD-väljarna faktiskt efterfrågar ett Sverigevänligare EU kommer en röst på SD 2024 leda till motsatsen.
Trots att Sverige varit medlem i EU i snart trettio år halkar vi efter i Bryssel, åtminstone enligt Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien som i höstas pekade på att Sverige måste växla upp sitt arbete i EU. Så är det. Svenska politiker och tjänstemän har varit senfärdiga i de politiska beslutsprocesserna. Nationell media halkar efter i sin EU-rapportering. För få svenska talanger söker sig till EU-institutionerna och för få svenskar är anställda inom EU-organen.
Sveriges generella ointresse och nonchalans inför EU-processerna leder föga förvånande till minskat inflytande och i förlängningen en ökad skepsis till EU.