Det amerikanska bolaget Dana Inc som tillverkar motorer väljer att lägga sin nästa stora fabrik i Åmål. Lite oväntat kan tyckas. Tillverkningsindustrin sägs ofta vara överspelad i ett modernt land som Sverige, men faktum är att det inte är så konstigt om man ser till utvecklingen här just nu.
Northvolt och Hybrit Green Steel är exempel på helt nya industrier, för batteritillverkning och fossilfritt stål. Även traditionella företag som SCA och LKAB satsar alla stort på industritillverkning i Sverige. Miljarder och åter miljarder läggs på investeringar. Norra Sverige beskrivs som ett nytt Klondike, dit människor strömmar från hela världen. Men satsningarna sker som synes inte bara i norra delarna av landet. Hela Sverige går igenom något av en återindustrialisering och det är något att fira.
Vårt höga industrikunnande är en viktig komponent. En annan är vår tillgång på miljövänlig el. Det skapar tillväxt i en positiv spiral. Fler industrier betyder fler personer som får jobb, flyttar, och behöver bostäder och nya skolor. Nya fabriker behöver fler investeringar i infrastruktur. Det är en positiv utveckling som kräver vissa resurser och villkor – och det kanske största hotet just nu är våra mark- och miljödomstolar och dessas oproportionerliga inflytande.
Få missade väl den nationella kris som höll på att uppstå när Cementa på Gotland, Sveriges stora huvudsakliga källa till byggmaterialet cement, höll på att få lägga ned sin verksamhet för att deras tillstånd drogs in. Utan cement, inga nya fabrikslokaler, inga bostadshus eller tågspår. Krisen kom av att en juridisk instans stoppade Cementas verksamhet. Regeringen blev tvungen att kliva in och ta ett särskilt beslut i frågan, något som dock bara skjuter på problematiken en kortare tid.
När LKAB nyligen skulle förnya sitt tillstånd för sin gruva ansåg Mark- och miljödomstolen att företaget inte på ett korrekt sätt hade kallat hushåll som kunde påverkas av verksamheten till ett möte. Denna formalitet riskerar nu att tvinga LKAB att göra om hela ansökningsprocessen. Med risk för avbrott under tiden.
De närmaste åren ska en av de viktigaste källorna till den där centrala fossilfria elen, den svenska vattenkraften, dessutom förnya alla sina tillstånd. Svensk vattenkraft har i vissa fall hundra år gamla tillstånd och en genomgång av alla dessa ska göras under kommande decennier, för att se till att de stämmer med den moderna miljöbalken. Regeringen har utlovat en lägre gräns för hur många tillstånd som ska kunna dras in, så inte elförsörjningen ska påverkas alltför mycket. Men med tanke på vad vi har sett hittills, kan vi verkligen lita på det?
Den gemensamma nämnaren för samtliga fall som jag nämner ovan, och för hela den här problematiken, är att stora och viktiga beslut om Sveriges framtid lämnas över till tjänstemän i miljödomstolen. De är inte valda av medborgarna, de kan inte ställas till svars, de bara följer sin regelbok, och de gör ofta bokstavstroende utan att ta med konsekvenser för resten av samhället i beräkningen. Dessa tjänstemän ska inte lastas för att de gör sitt jobb, men det är orimligt att vårt system är utformat på det här sättet och vi har blivit så sårbara på området.
De viktigaste frågorna om exempelvis investeringar i infrastruktur, ska vara upp till medborgarna, och därmed upp till folkvalda politiker, gärna med tjänstemän som uppgiftslämnare och remissinstans. Vi kan inte lämna över hela Sveriges utveckling i händerna på jurister som vill tolka lagen så bokstavligt som möjligt. Här behöver den politiska makten kliva in och återställa balansen i beslutsfattandet.