Sedan Rysslands fullskaliga anfallskrig i Ukraina inleddes har den svenska försvarsviljan bedömts som god. Fler har anmält sig till hemvärnet än vad som är möjligt att hantera. Det verkar finnas en ökad medvetenhet om värdet av totalförsvaret hos befolkningen.
Vi behöver ha en bred uppslutning i alla delar av vårt samhälle när läget verkligen är illa. Förtroendet för att staten vet vad den gör, och tilliten till att det som görs är till allas nytta och trygghet, måste finnas där. Här har vi ett problem.
I samband med en konferens om försvarsviljan (29/1) sade Magnus Hjort, generaldirektör för Myndigheten för psykologiskt försvar, att tilliten till det gemensamma är lägre i utsatta områden än i övriga Sverige. Där förtroendet för staten är svagt kommer också budskap och uppmaningar att ha svårare att få effekt. Tvekan och osäkerhet drar in. Det påverkar vårt totalförsvar och det påverkar trygghets- och säkerhetsarbetet i vardagen.
Självklart omfattas invånarna i dessa områden också av totalförsvarsplikten, vårt gemensamma ansvar. För att samhället ska klara sig krävs enligt Hjort ”…en hög försvarsvilja och att vi stödjer försvarsmakten i krig.” Vi behöver känna ett fast förtroende för det samhälle som vi ska stå upp för.
I östra Sörmland har vi inga utsatta områden. Polismyndigheten har högre krav på allvarliga problem än det som finns här. Däremot har vi haft ett område, Brandkärr i Nyköping, med drag av relativ fattigdom, social utsatthet och tydlig segregation. Det är en viktig faktor bakom den stadsutvecklingsplan mot 2040 som har tagits fram av Nyköpings kommun.
I en tid där sammanhållning och samarbete behövs kommer sprickorna i samhället synas mycket tydligare än tidigare. Vi måste minska dessa skillnader nu. Annars kommer konsekvenserna av svagheterna att bli fler och värre.
Enligt BRÅ finns det en större oro för att bli utsatt för brott i dessa områden än i socioekonomiskt mer blandade områden. Samtidigt känner invånarna i utsatta områden ett lägre förtroende för rättsväsendet. Du är rädd för att bli utsatt för brott, men litar inte på att någon kan hjälpa dig om det händer.
Utbildningsnivån i socialt utsatta områden är ofta låg och skolresultaten svaga. Skotten från skjutningar ekar i ens bostadsområde. Politiker presenterar då förslag på visitationszoner för alla i området eller att sätta in militären där du bor. Det är som om de inte förstår att du också är rädd och orolig.
Det är inte konstigt om läget upplevs som orättvist och hopplöst.
Bristen på tillit och sprickor i samhället begränsar inte bara känslan av att vara del av en bred social gemenskap. Det begränsar också möjligheten att hjälpa människor ur utsatthet.
Att bygga tillit i ett samhälle tar tid. Det går däremot att stärka tilltron och tilliten steg för steg – med utbildning, konstruktiv myndighetsnärvaro och arbete. Lägre trösklar in på arbetsmarknaden som kan ge fler en inkomst och en bättre skola med tillräckliga resurser vore en bra och given början.