Svenskar är i mångt och mycket soldyrkare. Det är troligen därför som charterresor är omåttligt populära, särskilt under vinterhalvåret. Dessutom är det något av en statusmarkör med en "solkysst" hy i ett land där sol under större delen av året är en bristvara. 

Underligt nog är det solfattiga landet Sverige i världstoppen när det gäller fall av hudcancer per capita (SR, 29/6). Soldyrkandet följs olyckligt av en viss oräddhet inför UV-strålarnas risker. Det är bara Australien och Nya Zeeland som har fler fall än Sverige. Vad som förenar Sverige med "the down under" är som vi vet inte vädret eller soltimmarna. Rimligen borde vi svenskar inte bli nästintill lika drabbade som de soldränkta australiensarna. Att svenskar sätter rekord i hudcancerfall bör logiskt nog inte bero på vårt klimat, utan på vårt solbeteende.

Det är tyvärr möjligt att konstatera att fåfängan i vanlig ordning vinner över hälsan. Trots att fler svenskar prioriterar träning och hälsa sedan 2016 har solandet inte minskat enligt Strålsäkerhetsmyndigheten (22/6). Det är minst sagt en motsägelsefull trend. En trolig förklaring kan vara det i Sverige dominerande skönhetsidealet att vara tränad och solbränd. Idén om vad som är friskt och hälsosamt kan i det här fallet inte vara längre ifrån verkligheten.

Varje år diagnosticeras 60 000 svenskar med sjukdomen, varav 500 dör (för att sätta det i perspektiv dog 190 personer i trafiken år 2020). Den svenska hudcancerboomen bör ses som en nationell kris. Fler folkbildande insatser borde sättas in, inte minst mot barn och unga. Förebyggande arbete över tid ska inte underskattas, inte heller en nationell nollvision motsvarande den som finns för trafikfrågor. Långsiktiga informationsinitiativ kan och kommer rädda liv.