Coronakrisen har tvingat oss att förändra vårt beteende. Beteendeförändringarna har också lett till ekonomiskt trubbel för ett flertal branscher, inte minst för restaurang- och besöksnäringen. Samtidigt har ett flertal företag lyckats ställa om till en helt annan verksamhet än vad de tidigare haft.
Nyköpingsbaserade industriföretaget Stegoplast hade permitterat sin personal i och med den ekonomiska nedgången. När hjulen slutade rulla i resten av världen minskade efterfrågan på industrimaterial. Verkligheten förändras emellertid ruskigt snabbt när det kom in en beställning på 25 000 plastvisir till vården. Nu har företaget ställt om till att producera 15 000 visir i veckan (SN, 31/3).
Det privata näringslivet har ofta resurser, personal och flexibilitet att anpassa sig efter nya situationer som ställer stora krav på verksamheten. Det är också i den privata sektorn som vi kommer hitta många nya lösningar i denna och många andra kriser framöver.
Kriser och katastrofer ställer stora krav på den offentliga sektorn, specifikt vård och beredskapsmyndigheter när det gäller Coronapandemin. Myndigheter som annars verkar inom strikta ramar tvingas in i situationer som många inte tidigare tagit höjd för. Förra veckan medgav statsminister Stefan Löfven (S) att det ”är uppenbart att beredskapen inte har tillräckligt bra” (TT, 11/4).
Sveriges krisberedskap har ur flera hänseenden varit bristfällig, trots att flera försök gjorts för att väcka liv i en fråga som tidigare slängts i papperskorgen. Coronakrisen har lyft upp behovet av en fungerande krisberedskap som kan verkställas på nationell, regional och lokal nivå. Alla som vill ska kunna dra sitt strå till stacken, men då måste också staten räcka ut handen till andra aktörer.
När samhället ställer om för att bekämpa denna osynliga fiende måste alla resurser användas. Stat och näringsliv behöver samarbeta och samverka på alla nivåer. Ett samhälle med möjlighet till flexibel samverkan är starkare än en fyrkantig motsvarighet.
Det här med samverkan mellan det offentliga och det privata kan låta enkelt att genomföra, men det är ofta lättare sagt än gjort. Det har rapporterats om företag som hört av sig till kommuner och myndigheter för att erbjuda hjälp, men sedan inte fått något svar tillbaka. I krisens hetta är det snårigt och svårt att upprätta direkta kontakter mellan två för varandra annars okända aktörer. Trots att den offentliga sektorn skriker efter resurser är det tämligen vanligt att utsträckta händer glöms eller tappas bort.
MSB har nu upprättat en samordningsfunktion som ska förmedla kontakten mellan företag och behövande verksamheter i offentliga sektorn. Företag som vill ställa om eller bistå med resurser kan därför höra av sig till MSB för att senare kopplas ihop med rätt personer på rätt plats för att ta emot hjälpen. Det är ett gott och viktigt initiativ. Samtidigt visar dessa adhoc-skapade kontakter på att mycket, inte minst samverkanskanalerna, kunde skapats redan före krisen kom.
Efter krisen är över bör alla kommuner och regioner skapa välbehövliga kontakter med sina lokala företag och planera inför nästa prövning. Band ska knytas, kanaler ska upprättas och övas regelbundet. Först då kan vi gemensamt skapa samhällsförmåga att hålla emot när krisen väl kommer igen.