”Begåvad men fattig – ge honom lika chans”, uppmanade en affisch från Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU i valrörelsen 1948. Bilden föreställde en springpojke som kastade en uppgiven blick på tre glada studenter, och fångade hur det inte var självklart för unga att få tillgång till högre utbildning i 1940-talets Sverige. Bara att gå ut gymnasiet hade en elitprägel: i slutet av 1940-talet hade endast en av tjugo 20-åringar tagit studenten. En stor del av alla begåvade men fattiga fick aldrig någon chans på vare sig läroverk eller universitet.
Ett sådant samhälle – där alla talanger inte tas tillvara – måste reformeras för att inte se sig omsprunget. Kinas allt starkare ställning som ekonomisk, politisk och militär makt har visat att det inte finns något tydligt samband mellan välstånd och demokrati. Det gör det däremot mellan välstånd och meritokrati, det vill säga att begåvning och prestationer – inte familjebakgrund – ska vara avgörande för ens avancemang i yrkeslivet.
En studie av ekonomerna Bruno Pellegrino och Luigi Zingales visar tydligt sambandet mellan meritokrati och välstånd. De använder data från en enkätundersökning som ställt frågor som ”Rekryteras seniora chefer på basis av familjekontakter eller meriter och kompetens?” och ”Belönas och befordras chefer utifrån produktivitet?”. I deras studie rankas Sverige som det mest meritokratiska landet, medan Italien är i botten av rankingen.
Det är en viktig förklaring till att svensk ekonomi vuxit långt snabbare än den italienska de senaste decennierna. När IT-revolutionen slog igenom och globaliseringen tog fart på 1990-talet ökade konkurrenstrycket på företag över hela världen. Sedan 1995 har Italien tappat 13–16 procentenheter i produktivitetstillväxt på grund av sitt mer ”lojalitetsbaserade” näringsliv, enligt Pellegrino och Zingales. Samtidigt fick Sverige ett IT-under. I ett mindre meritokratiskt samhälle är det inte säkert att entreprenörer som Spotifys grundare Daniel Ek (som växte upp med en ensamstående mor) eller Klarna-grundaren Sebastian Siemiatkowski (son till två polska invandrare) hade fått samma chanser att förverkliga sina affärsidéer.
Trots de uppenbara fördelarna med meritokrati attackeras idén idag från både vänster och höger. Å ena sidan finns det debattörer som menar att meritokrati är en myt och att priviligierade grupper alltjämt försöker vinna fördelar åt sig själva och sina familjer. Detta synsätt genomsyrar exempelvis Black Lives Matter-rörelsen. Å andra sidan hävdar några, som filosofen Michael Sandel, att meritokrati leder till ett kallhamrat samhälle som dömer ut alla som inte briljerar akademiskt som misslyckade.
Som journalisten Adrian Wooldridge skriver i den nyutkomna boken The Aristocracy of Talent ligger dock svaren på dessa problem i att reformera meritokratin, inte förkasta den. Dels bör man leta efter begåvning i hela befolkningen från tidig ålder, och vissa skolor bör tillåtas att vara mer akademiskt selektiva. Samtidigt behöver praktiska utbildningar uppvärderas så att det inte bara är kognitiva förmågor som belönas. Precis som med demokratin är meritokratin inte utan nackdelar, men det innebär inte att vi bör ge upp den grundläggande tanken. För att parafrasera Winston Churchill verkar meritokrati vara det sämsta belöningssystemet – förutom alla andra som har prövats genom tiderna.