Budskapet från den gångna moderata arbetsstämman är tydligt: Moderaterna är ogenerat redo att göra vad som helst för att vinna makten. På så vis kopierar partiet det som man gärna har anklagat Socialdemokraterna för: att makten går före samvete och ideal. 

Samtidigt pågår en intern kamp mellan flera partier om att vara hårdast till höger. Moderaterna vill säkra sin plats i täten för dessa fyra nyanser av hård. Då gäller det att inte förlora väljare till Sverigedemokraterna och kritiken mot regeringen går ut på att den inte tar i tillräckligt hårt mot samhällsproblemen. 

Detta må så vara så om det auktoritära, det hårda budskapet, är en strategi som väljarna faktiskt tror leder till ett bättre samhälle överlag. Men det är inte alls givet.

Det finns samhällsproblem som nog kräver mer av hårdare tag än i dag. Kampen mot det i dagarna åter aktualiserade gängvåldet är ett exempel. Ett rejält grepp kan också krävas för att halvera bidragsbrotten, ett mål som Moderaterna slog fast på stämman. Ingen ska komma undan med fusk. Ett snarlikt mål, men mer brett riktat mot ekonomisk brottslighet i allmänhet vore minst lika angeläget. 

Mer hårdhet kan krävas för att freda verksamheter och anställda inom sjukvården och i utsatta myndighetsmiljöer. Tänk bråk mellan grupper i akutentréer. Tänk gängkriminella som tränger sig in på sjukhus för att skydda någon av de egna som skjutits. Tänk riskerna för Skatteverket eller Kronofogden som beslutar om omfattande insatser mot svarta pengar. 

Men hårda tag funkar inte överallt, på alla områden. 

Ska M-ledaren Ulf Kristersson övertyga andra om sina statsminister-kvaliteter krävs det annat. Många sociala problem kräver fingertoppkänsla och inte vinande batonger. Tänk om ett bidragstak försvårar för utsatta barn i stora familjer? Tänk om socioekonomiskt svaga områden behöver mer av hopp än allmänna visitationszoner?  Skolan behöver ett politiskt ledarskap som ser att alla elever inte är lika eller vill ha samma och därför har olika resursbehov inom ett system med valfrihet. På arbetsmarknaden krävs en förståelse för att full självförsörjning kan vara närmast omöjligt för ett antal medmänniskor, omfattande ohälsa eller andra kraftigt försvårande omständigheter kan inte blundas för. Förståelsen för andras särskilda skäl är vettig att ha, om inte alltid bekväm att hantera. 

Moderata företrädare verkar förvisso ha mjuknat i synen på problemet med främlingsfientlighet, men partiet vill i stället bli hårdast mot invandring. Mot flyktingar och arbetskraft. Borgerliga väljare som i dag oroas av rasismens, främlingsfientlighetens och fördomsfullhetens avtryck i människors vardag har inget att hämta. De väljare som känner så har förvisso ett hem hos det fristående Centerpartiet. Men de en gång Nya Moderaterna bar ju, precis som C, på en idé om att mjukare frågor och svar krävdes för att förstärka och bredda ett högerorienterat liberalt regeringsalternativ. Det var då, tyvärr. 

Moderaterna vill nu gå till val som hårdast av de hårda. Såväl Kristdemokraterna som partiet Liberalernas ledning har lagt stor kraft på en liknande förändring. Och Sverigedemokraterna är sannerligen inte byggt på mjuka värden eller medkänsla. Någonstans i detta lurar en akilleshäl för Ulf Kristerssons ambitioner att bli statsminister.