Nyligen aviserades en ny räntehöjning på 0,5 procentenheter från Riksbanken. Det måste ha upplevts som en kalldusch för många hushåll. En styrränta på 3,5 procent har vi inte sett i Sverige sedan finanskrisen 2008 och Riksbanken flaggar för att fler höjningar är att vänta. Det är förståeligt att många känner oro kring sin ekonomi, men det är, tyvärr, precis så det ska vara.
Politiker från alla hörn har på senare tid tävlat om att kritisera regeringen för undermålig hantering av den ekonomiska situationen. Från Vänsterpartiets håll har partiledaren Nooshi Dadgostar propagerat för både pristak på livsmedel, drivmedel och “Sverigepriser” på el. När kortsiktiga, och potentiellt skadliga, förslag som dessa haglar finns det en god poäng i att gå tillbaka till grundläggande nationalekonomiska antaganden, för att förstå vilka vägar som inte är rätt att gå.
Riksbanken i Sverige har ett inflationsmål på 2 procent för att skapa en förutsägbar utveckling av priserna och därmed ge rätt förutsättningar för en god ekonomisk utveckling. Målet kan jämföras med inflationen i mars 2023 som uppgick till 8 procent. För att få ned den höga inflationen är det enskilt viktigaste verktyget Riksbankens reglering av styrräntan.
När inflationen stiger brukar styrräntan höjas för att de övriga bankerna i landet i sin tur ska höja räntorna på lån, som bolån och krediter, samt sparande. Det underliggande syftet är att du som privatperson ska behöva lägga en större andel av din inkomst på att betala av lån samt få ökade incitament till mer sparande. Då kommer du ha en lägre summa kvar när räkningarna är betalda. Det resulterar i att du kommer minska din konsumtion av alla varor och tjänster som inte är direkt nödvändiga för dig i din vardag. Detta bidrar till att dämpa den ekonomiska tillväxten och således inflationen.
Det är alltså bra att tvingas dra ner på sin konsumtion för att inflationen ska kunna sakta in. I det ingår inte bara mindre prekära situationer, där ryggbiffen byts ut mot falukorv på helgen, utan även extrema situationer som att tvingas sälja villan, som man inte längre har råd med på grund av ränteläget.
Det kan finnas fog för finanspolitiska åtgärder med syftet att stabilisera den svenska ekonomin, men de får inte uppmuntra till ökad konsumtion och vara kontraproduktiva gentemot riksbankens syfte med räntehöjningen. Ett bra exempel är Centerpartiets förslag om att bibehålla de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, något som Konjunkturinstitutet bedömer stimulera ekonomin samtidigt som inflationen dämpas.
Vänsterpartiets förslag om pristak på livsmedel skulle däremot leda till en varubrist och spä på inflationen i övriga samhällssektorer ytterligare. Sådana kortsiktiga reformer riskerar i förlängningen att sätta oss i en sådan djup ekonomisk kris att hushållens tillfälligt minskade konsumtion blir permanent. Ställt mot det alternativet är det tveklöst bättre att bita ihop det kommande året.