Det är nästan exakt fyra år sedan kvinnor världen över öppet talade ut om de sexuella ofredanden och övergrepp som de utsatts för. I samband med detta var organisationer, partier, företag och andra typer av institutioner noga med att avsätta och utesluta människor som blivit anklagade för dessa typer av ofredanden och övergrepp.

Klipp till hösten 2021. Anklagelser om olämpligt sexuellt beteende riktas mot en riksdagsledamot för Moderaterna. Den anklagade i fråga förnekade, som de brukar, och partiet pausar utredningen mot M-ledamoten. 

Med en tydlig brasklapp om att anklagelserna så klart kan vara osanna, kan man inte heller undgå att fråga sig: Hade agerandet och hanteringen varit detsamma om detta lyfts när ämnet dominerade samhällsdebatten under metoo-upproret 2017? Det finns självfallet inget entydigt svar på den frågan. Inte minst för att vi utomstående inte vet vad som har hänt.

En del skulle nog hävda att metoo-hösten var ett tillfälle då vi synade de personer med ett så kallat “tölpaktigt” eller ”kladdigt” beteende. Det vi såg i metoo var som en sorts inventering av vilka människor vi har inne i värmen i företag, politiken och andra organisationer. Rimligtvis skulle sådana kontrollpunkter behövas löpande. Inte bara hösten 2017. 

Det är anmärkningsvärt att det 2017 fanns en handfull personer i varje typ av bransch och organisation, vars beteende var illa nog för att på ett eller annat sätt avsätta eller utesluta den personen från verksamheten. I dag är det återigen mer ovanligt att ledningar tar till sådana åtgärder efter rapporter och anklagelser om sexuella ofredanden och övergrepp. 

Samtidigt vet vi att män som utsätter tjejer för sexuella ofredanden och övergrepp finns bland oss fortfarande. Det är inte helt ovanligt att tjejer sinsemellan utbyter tips om att undvika vissa män – eller att hålla ett öga på sin tjejkompis när hon pratar med en viss man. En del tjejgäng har till och med ett eget kodspråk när de går ut på krogen för att kunna skydda varandra. 

Det finns även ett inneboende problem i att de personer som 2017 tydlig markerades som utestängda från värmen på grund av det de anklagats för nu är, på ett eller annat sätt, tillbaka i värmen. Det är inte längre skamligt att visa att man nu stöttar en anklagad våldtäktsman. 

De som förhåller sig mer kritiska till #metoo brukar kalla uppropet för en häxjakt. Det kanske är exakt denna typ av reaktion som gjort att vi hamnat i en liknande position som vi befann oss i 2017. På pappret tar gemene man såklart avstånd från tölpaktigt beteende, från sexuella ofredanden och sexuella övergrepp. Men i realiteten agerar man inte på något särskilt konkret sätt. 

Självklart har #metoo också fått bestående positiva följder. Män som tidigare utsatt kvinnor för oförlåtliga övergrepp sitter inte längre på sina toppositioner. 2018 infördes en samtyckeslag och oaktsamhetsrekvisit för våldtäkt. Medvetenheten kring frekvensen av sexuella ofredanden och övergrepp är betydligt större idag än innan 2017. Allt är så klart inte sämre eller lika illa som före metoo. 

Det tål ändå att fråga sig om vi glömt en del av det vi lärde oss under 2017. Om vi inte påminner oss om hur det var då riskerar vi att falla tillbaka i de mönster var före #metoo. Där vi inte på ett naturligt sätt tar tag i att utesluta och avsätta män som går långt över gränserna och i ställer normaliserar och relativiserar oacceptabla beteenden.