Riksdagens partier samlar en majoritet för att förbjuda terrorgrupper och ideologiskt närstående som stöder och bejakar terrorverksamhet. Exakt hur är inte demokratiskt riskfritt.

Få svenskar tycker att det är en bra sak att grupper som står för terrorism eller terrorismen nära ska få verka utan rejäla motåtgärder. Demokratin är förankrad i rättigheter för individen, däribland friheten att organisera sig. I de allra flesta fall är det oproblematiskt, men inte alltid. 

När det kommer till verksamheter för att underlätta, stödja och uppmuntra främmande makts försök att skada det demokratiska samhället, det är något måste möta motstånd. Detsamma gäller terrorister – individer eller grupperingar vars mål är att förstöra det demokratiska samhället till förmån för annat, ofta det totalitära. Då talar vi om allt från islamister till nazister. Där det politisk-ideologiska målet ofta är våldsamt samhällsomvälvande, med planer på grova övergrepp mot andra. Som mål och/eller medel. 

Vi har sett hur sådana tankar har förstört och frätt ned samhällen. Det bästa försvar vi har är ett demokratiskt rättssamhälle som värnar individuella rättigheter och tryggheter. I detta kan någras rätt att driva våldsamma teser begränsas till förmån för ett allmäntäckande skydd.

Gränsdragningarna blir snåriga i mötet med exempelvis revolutionära ideal eller, för den delen, sammanslutningar som har en överslätande syn på främlingsfientligt tankegods. Vi talar ofta om ytterkanter – en lös formulering som kan vara såväl snäv som vid. Hur pass antidemokratiska ideal ska det vara möjligt att argumentera för – och försöka genomföra med vilka medel? 

Förslaget från 2020 års grundlagskommitté, som är parlamentariskt sammansatt, går ut på följande: "en förändring på grundlagsnivå som ger riksdagen möjlighet att i vanlig lag besluta om lagstiftning som begränsar föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar som ägnar sig åt eller understödjer terrorism". Lång mening, men med begripligt mål.

Alla partier är inte överens. Moderaterna vill ha en bredare träffbild, och Vänsterpartiet tycker att det räcker med att terrorhandlingen är straffrättsligt förbjuden.

Inskränkningar i föreningsfriheten kräver grundlagsändringar, två beslut med ett val emellan. Sådant ska göras försiktigt och med omsorg för minoritetens frihet. Demokratiskt motiverad opposition är inte ett samhällshot. Gränsdragningarna är ett nålsöga att passera.  

Vad menar rättsstaten med terrorgrupp? Hur avgränsas ett understöjdande av terrorism? Är grupper som talar om att minska mänsklighetens omfång "för den levande naturens skull” mindre viktiga att hålla korta än nazister och islamister? Nej, men grader av hotbild varierar. Antalet medlöpare likaså.

Även om många EU-stater har en antiterrorlagstiftning som minskar föreningsfriheten, måste en ny lagstiftning vara funktionell i våra rättsliga miljöer. Det får varken vara en papperstiger eller ett kvävande monster. 

I andra delar av världen dyker terrorgrupper upp med ständigt nya namn; lösa grupperingar som gör det svårare att se närhet till finansiärer, till främmande makt och kopplingar till likasinnade. Terrorism byggs inte med medlemsregister, men terrorismen är ett samtida hot, liksom de näraliggande krafterna. 

I slutänden blir detta aldrig en lagstiftning som permanent stoppar terrorn eller de sfärer som backar upp den. Det är en konstant kapplöpning, men att inte försöka ta i problemet är att stå mer handfallen än nödvändigt.