För lite över en månad sedan slöts ett politiskt avtal mellan regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna tillsammans med vågmästarpartiet Sverigedemokraterna. Det omfattar en rad olika sakområden och Liberalerna har slagit sig för bröstet gällande skolkapitlet. Det är positivt att debatten om likvärdigheten i svensk skola har blivit såpass aktuell att detta får ett eget avsnitt inom politiken för skolan. Problemet är bara att just de reformer som skulle behövas för att tydligt öka likvärdigheten lyser med sin frånvaro. 

Under rubriken “Likvärdig skola med kvalitet i hela landet” presenteras tio punkter för hur likvärdigheten och kvaliteten i skolan kan garanteras. Bland annat är det en satsning på läromedel, ökade befogenheter för Skolinspektionen och en förbättrad elevhälsa.

Det finns alltså sådant i avtalet som är högst nödvändigt för att förbättra svensk skola. Att få bukt på problemen med bristande kvalitet och elevernas psykiska ohälsa är livsviktigt.

Det här med likvärdighet i svensk skola sträcker sig bortom själva klassrummet eller skolan i sig. Skolväsendet lider av strukturproblem. Det ger fördelar till vissa elever, medan andra drabbas negativt. 

Detta gäller såväl finansieringsmodellen såväl som urvalssystemet till fristående skolor. Allt sedan Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning presenterades för två år sedan har debatten om skolpeng och urvalssystemet varit i full igång. Båda dessa områden berörs även i Tidöavtalet, men partierna vågar eller vill inte göra det som främst hade behövts. 

Regeringen föreslår en “ny likvärdig skolpeng”, vilken den beskriver som att likvärdigheten nås genom mer statlig styrning. Utöver detta finns det väldigt lite information om hur detta ska gå till. Skolminister Lotta Edholm (L) gjorde däremot ett uttalande för ett antal veckor sedan om att skolpengen bör utredas. Detta trots att själva finansieringssystemet redan har utretts, bland annat i likvärdighetsutredningen. Finansieringsmodellen behöver reformeras för att bli mer likvärdig. Det skulle kunna göras genom att skolpengen i kommunen kan differentieras, alltså variera. Detta hade Åstrands utredning också som en av sina slutsatser.

Regeringen vill att kösystemet som urvalsgrund ska finnas kvar, men kortas ner. Ett mer nyanserat resonemang om hur kö som urvalsgrund leder till olikvärdighet, saknas. Här hade regeringen kunnat välkomna flera av de förslag som presenterades i den lagrådsremiss som lades fram i våras. Där föreslogs ett antal olika urvalssystem som skolor skulle kunna använda sig av, såsom bland annat syskonförtur, randomiserat urval och närhetsprincip.

Trots att Tidöavtalet innehåller ett gäng skolpolitiska förslag lyser de mer rejäla reformerna med sin frånvaro. Regeringen vill inte eller vågar inte gå hela vägen.