Många av de tiggare som hamnade i fokus under tiggeridebattens mest intensiva tid, i mitten av förra årtiondet, var romer från Rumänien eller Bulgarien.
För tio år sedan var tiggeriet en av de mest omdiskuterade frågorna. Vad skulle man egentligen göra åt de EU-migranter som poppade ut utan för nästan varje mataffär i hela Sverige? Det spelade ingen roll om man var på Ica i Flen eller mitt inne i centrala Stockholm så satt där en ensam person med en pappmugg i handen. Nu, nästan tio år senare känns hela debatten väldigt avlägsen.
Visst finns det fortfarande de som tigger, men debatten om frågan har svalnat och laddningen gått ur. Tills nu. Regeringen tillsatte nyligen en utredning som enligt Tidöavtalet ska lämna ett förslag på ett nationellt tiggeriförbud.
Än en gång väcks frågan till liv: Varför är viljan att förbjuda de synligt förfördelade så stark?
Tiggeriförbud har redan införts lokalt i flera svenska kommuner. Det gäller bland annat i Katrineholm, som har haft ett förbud för passivt penninginsamlande sedan 2019. När förbudet infördes och när det senast utökades sade dåvarande kommunstyrelseordförande Göran Dahlström (S) följande: "Vi anser inte att vi ska ha tiggeri, vare sig i Katrineholm eller i Sverige. Tiggeriförbudet är en tydlig signal om att vi inte ska ha tiggeri i Sverige”.
Men så enkelt är det inte.
Det tiggande som vi i huvudsak har sett i Sverige har till stor del bestått av romska grupper från Bulgarien och Rumänien. Det är människor som har diskriminerats i sitt eget land. Att enbart påstå att en företeelse som bygger på fattigdom inte är värdig Sverige och därmed förbjuda det som syns, det är ett lamt försök att sätta plåster på en komplicerad skottskada.
Problemet tiggeri har många lager, och det tål att diskuteras. Utsattheten är tydlig, men är det vi ser också allt? Hur mycket av tiggandet kontrolleras av organiserad brottslighet? Kommer pengarna som vi ger verkligen till mannen utanför Ica – eller tar någon pengarna ifrån honom?
Och den kanske viktigaste frågan av alla: hur kan vi hjälpa dessa utsatta människor? Svaret är inte att förbjuda människor att tigga.
Faktum är att tiggeriförbudet i Katrineholm inte ledde till att en enda person bötfälldes under de första tre åren. Samtidigt försvann inte heller tiggandet, det bara flyttade på sig. Effekten av förbud är alltså högst begränsad. Det faktiska problemet, utsatta människor i svår fattigdom, kvarstår.
Det är en fattig politik.
Hälsar du om du blir hälsad på? Eller tittar du bort?
Många som är för ett tiggeriförbud kan inte argumentera för detta på något annat sätt än vad Göran Dahlström har gjort. Fast det är inte faktiska argument, utan enbart en form av värdeuttryck. Varför säger man det inte rakt ur i stället? Att man tycker att tiggeri är fult och att det påminner om en obehaglig verklighet.
Att göra det brottsligt att be om hjälp kan inte sägas vara något annat än en extrem idé. Det kommer inte heller lösa grundproblemet, oavsett om det rör sig om att människor utnyttjas eller bara är ytterst fattiga.