Hela grejen med att ta ett folkvalt uppdrag är att du också ser till att vara på plats och leva upp till uppdraget. Det spelar ingen roll om vi pratar om en riksdagsplats, ett kommunalt nämnduppdrag eller för den delen en plats i lokala kyrkofullmäktige. 

Sverigedemokraternas stolar i flera kyrkofullmäktige i närområdet står ofta tomma (SN 26/8). Det är inte bra. Nog går det att skrocka något åt att Sverigedemokraternas Thom Zetterström i sammanhanget drar till med en släng om ”hellre en tom SD-stol än en plats för 68-vänstern”. Fast det är förstås inte ett hållbart argument. Inte ens om man har för sig att alla andra inom kyrkopolitiken är vänsterkrafter. 

Tomma stolar är bara tomma. Ingen behöver ta hänsyn till rösten som inte läggs eller hörs. 

Kyrkovalet är ett demokratiskt val. De som ställer upp förväntas känna ett engagemang för verksamheten – oavsett parti, nomineringsgrupp eller värdegrund. 

SD hade som parti under 2010-talet återkommande svårigheter att fylla vissa platser i folkvalda församlingar. Ofta på grund av att kandidaterna var för få, namnen på listan tog slut. 

Att folkvalda ledamöter som har tackat ja till sin plats ändå uteblir kan självklart ha sina rimliga skäl. Det händer att företrädare flyttar, att jobbförutsättningarna förändras, att någon blir allvarligt sjuk eller liknande. Försvarbara skäl att utebli i stor utsträckning ska naturligtvis lyssnas till. Medmänsklighet, medkännande och förståelse för andras livssituation är viktiga värden i ett välfungerande öppet samhälle och i den liberala demokratin. 

Men folkvalda företrädare som bara struntar i att delta sviker ett förtroende från väljarna. Bristande närvaro är, precis som Zetterström säger till SN, svår att försvara. Den tomma stolen är i slutänden inget värd.