Det är svårt att planera för det okända, men det minsta vi kan göra är att höja totalförsvarets lägstanivå.
Efter att ha försummats i närmare tre decennier har det svenska totalförsvaret fått en allt större uppmärksamhet de senaste åren. Politiker från alla håll tävlar i dag om att uttrycka störst oro och omtanke för den svenska krisberedskapen. De nya satsningarna kommer inte en dag för tidigt, men de är ännu inte tillräckliga och framför allt borde de inte ha behövts från första början.
Nedmonteringen av det civila försvaret inleddes i början av 1990-talet. Vi förlorade viktig infrastruktur, kompetens och kapacitet. Slakten av det svenska försvaret kan främst härledas till att hotbilden mot Sverige bedömdes vara betydligt mindre efter det kalla krigets slut. Det var ett dumsnålt beslut som baserades på en naiv tro på att vi inte skulle drabbas av en omfattande kris eller krig inom överskådlig framtid. Skulden kan läggas på både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, eftersom båda sidorna har varit delaktiga i avvecklingen.
Vi borde utan tvekan ha behållit och kontinuerligt underhållit stora delar av beredskapssystemet. Då hade vi kunnat spara kostnader och undvika att behöva bygga upp allt från grunden, vilket vi behöver göra idag. Värdefull kompetens och erfarenhet hade också kunnat bevaras och utvecklas. Dagens behov av omfattande utbildnings- och träningsinsatser för att återfå den nödvändiga kompetensen, hade varit betydligt mindre.
Behovet av en stark krisberedskap har synliggjorts vid flera tillfällen de senaste åren. Coronapandemin exponerade vår sårbarhet i fråga om brist på beredskapslager och sjukvårdsresurser. Sommarbränderna 2018 pekade främst på vikten av samverkan mellan myndigheter och tillräckliga räddningstjänstresurser.
Sverige kommer att drabbas av fler kriser, och i värsta fall krig, i framtiden. Det är svårt att planera för det okända, men det minsta vi kan göra är att höja totalförsvarets lägstanivå. Regeringens aviserade höjning av försvarsanslagen till två procent av BNP bör därför ses som ett golv och inte ett tak.
Det finns också lärdomar att dra från andra länder. Vår närmsta allierade Finland valde att upprätthålla sitt totalförsvar samtidigt som Sverige rustade ner. Det har tjänat Finland väl. Även Ukraina visar på en otrolig förmåga att upprätthålla en relativt normal vardag i de västra delarna av landet, samtidigt som bomberna faller i de sydöstra regionerna. Det är tack vare totalförsvaret.
Behovet av en stark krisberedskap har synliggjorts vid flera tillfällen de senaste åren.
Det är lätt att vara efterklok. Framgent är det viktigaste att utveckla vår riskbedömning för att undvika en upprepning av 1990-talets misstag och feltänk. Styrkan i det svenska totalförsvaret ska inte baseras på det aktuella säkerhetspolitiska läget. Det bör sitta i ryggmärgen på varenda generation politiker att det inte är en fråga om, utan när nästa kris eller krig kommer.