När statsminister Ulf Kristersson (M) presenterade sin regeringsförklaring i oktober var det tydligt att många kursförändringar är att vänta. Det ska sparas in på biståndet och arbetskraftsinvandringen ska stramas åt rejält, för att nämna två exempel. Regeringens besked om mer långsiktiga frågor skapade dock inte lika stora rubriker. Särskilt inte meningen om pensionssystemets framtid.
Mellan avsnitten om företagande och gängkriminalitet berättade statsministern att regeringen ska bjuda in samtliga riksdagspartier till blocköverskridande samtal om pensionerna. Med tanke på hur pensionssystemets stabila ställning har börjat gunga de senaste åren är det en välkommen nyhet.
I grund och botten är det två vägledande principer som har kastats överbord. Dels handlar det om det senaste pensionstillägget som finansierades i förra årets statsbudget. För två år sedan introducerade nämligen den förra regeringen ett så kallat garantitillägg, vars syfte var att stärka ekonomin bland de pensionärer som har allra lägst inkomster. Upp till 600 kronor innan skatt, lovade Socialdemokraterna. Problemet var att det bara gällde en minoritet av de pensionärer som fick ta del av stödet.
Ända sedan statsfinanserna sanerades under 1990-talet har en riksdagsmajoritet varit enig om att hålla statsbudgeten och pensionssystemet åtskilda. Nu övergavs den principen, och förra årets tillägg finansierades med ett tillskott från statsbudgeten – precis sådana metoder som försatte landet i ekonomisk knipa för tre decennier sedan. Pensionerna riskerar återigen att bli föremål för överbudspolitik.
Den andra principen handlar om det så kallade respektavståndet. Pensionssystemet utformades för att det skulle finnas en stark koppling mellan individers livsinkomst och deras pension. Det skulle alltid löna sig att arbeta, jämfört med att inte göra det – en princip som nu urholkats rejält. Som Daniel Barr, generaldirektör på Pensionsmyndigheten, pekade på i Dagens Nyheter (17/11) är det en riskabel väg att gå för långsiktigheten i systemet.
Det är förståeligt att man vill rikta in sig på att höja stödet till pensionärer som får allra minst. Men vi måste kräva mer av ansvariga politiker. De måste kunna fatta beslut som säkerställer att systemet är hållbart över tid och framför allt legitimt. Om två nyblivna pensionärer, varav en inte har jobbat under stora delar av sitt liv, får en lika hög pension förändrar det systemets drivkrafter i grunden.
Att sluta peta i pensionerna med en svag riksdagsmajoritet vore därför klokt. Och som regeringsförklaringen slog fast vore det mer sunt att – i en bred överenskommelse – istället sänka skatterna på pensionerna.