Polisyrket må vara riskfyllt till sin natur, men den personliga säkerheten får inte äventyras genom brister inom myndighetens rutiner.
En helt vanlig arbetsdag i februari lider mot sitt slut. På Polishuset i Norrköping avrundar två kollegor sina arbetspass och byter om till civila kläder. De packar ihop och passerar sedan gemensamt receptionen. Utanför entrén går en 60-årig man plötsligt till attack.
Måndagens knivdåd resulterade i att de båda poliserna fördes med skador till sjukhus, varav den ena uppgavs vara allvarligt skadad. En förundersökning har inletts och 60-åringen, som är känd för Polisen sedan tidigare, är anhållen och misstänkt för försök till mord och förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Det är en avskyvärd attack, inte enbart mot två oskyldiga medmänniskor, utan mot hela polisväsendet.
Åsa Bergman, huvudskyddsombud i polisområde Östergötland, kommenterar måndagens händelse och konstaterar att det på lokal nivå inte går att göra mer för att värna de anställdas säkerhet. Faktum är att problemen snarare finns på central nivå.
I en undersökning från Polisförbundet (2021) framgick att hälften av alla poliser upplevt hot eller våld i sin yrkesutövning, medan siffran ligger på 80 procent bland ingripandepoliserna. Det kanske mest talande exemplet från förra året är de så kallade påskkravallerna, där över 200 poliser skadades. Polisens egen internrevision påvisade i efterhand att det funnits brister vad gällde skyddsutrustningen. Liknande kritik har tidigare framförts av internrevisionen, men inte följts upp ordentligt.
Precis som för all annan offentlig verksamhet spelar det ingen roll för kvaliteten inom Polisen att det satsas mer pengar, om medlen fortsätter användas till fel saker. För att åtgärda bristen på poliser har antalet utbildningsplatser utökats under de senaste åren, samtidigt som platserna har stått tomma eftersom de sökande inte nått upp till kraven. Det tjänar dock ingenting till att sänka antagningskraven heller, eftersom resultatet då blir en större men svagare poliskår. I stället måste de som skulle lämpa sig absolut bäst för polisyrket lockas till utbildningarna, för att upprätthålla god kvalitet och förtjäna allmänhetens förtroende.
Det måste helt enkelt bli mer attraktivt att utbilda sig till polis. Inte genom att införa lägre krav, utan genom att se till att utdelningen motsvarar insatsen. Precis som inom andra yrkesgrupper efterfrågas bra löner, flexibilitet i arbetslivet och möjligheter att kunna utvecklas och klättra på karriärstegen. Men inte minst handlar det om arbetsmiljön. Polisyrket må vara riskfyllt till sin natur, men den personliga säkerheten får inte äventyras genom brister inom myndighetens rutiner.
Om inte ens poliserna själva kan känna sig trygga med att säkerhetsrutinerna fungerar, hur ska de då på ett hållbart sätt kunna arbeta för att upprätthålla samhällets trygghet? Att säkerställa en trygg arbetsmiljö verkar vara en mycket viktig uppgift framöver för polisledningen.