Miljöpartiet de Gröna bildades för att vara något annat än de andra. Något som bröt mönstren, ett parti kämpade både för miljö och alternativa sätt att leva. Över tid har den identiteten stadigt krympt. Nu är till och med en av de verkliga symbolfrågorna ifrågasatt: det delade partiledarskapet. Eller rättare sagt, språkrörsrollerna, för det var ju tänkt som något annat än den traditionella partiledaren, mer partiets röster än de röster som leder andra.
Vad behövs för att vända vindarna? Nya röster – eller en ny röst?
Det bubblar lite här och där i de miljöpartistiska leden. Delvis är det en följd av ett parti som regerat sig sönder och nu försöker hitta de forna fotfästena igen. Valet gick något bättre än väntat, men klimatkrisen bidrog till uppmärksamheten och gav stödröster i spurten. Likväl finns krisstämpeln där, valanalysen är ganska bister. Vad är MP i dag utan tillgång till regeringsmakt? Utan partners?
En opinionsmässig motvind syns tydligt i förlorat utrymme i regioner och kommuner. Lagandan försvagas. För MP i Sörmland är det nu andra mandatperioden i rad utan mandat i regionfullmäktige. Partiet är inte mer och styr i någon Sörmlandskommun. Det sliter.
De tre regeringspartierna till höger och Sverigedemokraterna älskar att hoppa på MP, inte bara för partiets kärnkraftsmotstånd. Tidöavtalets makthavare vill gärna skämma ut gröna ambitioner och förminskar såväl gröna fordonsbränslen som förnybar energi. Udden riktas mot alla andra partier med gröna ambitioner, fast MP-samhället målas upp som den stora motpolen. Den måltavlan har allt från bilfria städer, mjuka tag i rättspolitiken, flygskam, tillväxtkritik och höga klimatskatter till alternativa livsstilar. Det sistnämnda är ju en socialkonservativ mardröm.
Men Miljöpartiet har ju tidigare inte haft några bekymmer med att målas ut som annorlunda? Efter regeringsåren föder det numera mer en sorts rädsla för att verka udda. Den som smakat på makten vill alltid tillbaka.
Valet mellan språkrör eller partiledare omvandlas också till en skarp personfråga. Att två blir en är ingen intim kärlekssaga, som i Gyllene Tiders gamla hit, tvärtom är det en maktkamp, för och emot förändring. Dagens språkrör Per Bolund och Märta Stenevi beskrivs inte som givna konkurrenter till en ensam ledarpost. Slopade språkrör verkar också innebära någon annan i täten. Den som tydligast har lyfts fram är EU-parlamentarikern Alice Bah Kuhnke, en välkänd profil som tidigare var kulturminister.
I november har partiet kongress.
Ledarskap påverkar både framtoning och synlighet i politiken, men det garanterar ingen automatiskt uppdaterad självbild. Ett parti som känner sig osäkert på vad det är och bär med sig en uttalat icke-auktoritär syn på ledarskap, har det knepigare än så.