Tidigare i veckan kom regeringen med det glädjande beskedet att försvarsanslaget höjs rejält nästa år. Summan ökar med 27 miljarder under 2024, jämfört med årets försvarsbudget på 97 miljoner kronor. Beslutet innebär att Sverige kommer att uppnå Natos krav om att minst två procent av landets BNP ska gå till försvaret. Nästa år landar siffran på 2,1 procent.

Det är en efterlängtad satsning som står i skarp kontrast till den försvarspolitik som har förts sedan slutet på 1990-talet. Däremot bör det inte betraktas som en mirakelsumma som saknar motstycke i svensk historia. I själva verket uppgick försvarsanslaget till mellan 2,5 och tre procent under kalla kriget. Efter krigets avslut från 1990-talet och framåt gjorde tyvärr flera politiska styren den bristfälliga bedömningen att påbörja en nedbantning av Försvarsmakten, och särskilt slakta det civila försvaret. Mellan år 2006 och 2021 lades det så lite som mellan 1,0 och 1,3 procent av BNP på försvaret. 

Konsekvenserna av den förda politiken visar sig nu. Det kommer att bli extra kostsamt att rusta upp beredskapssystemet och stärka personalförsörjningen, eftersom vi inte har underhållit den infrastruktur, materiel och mänsklig kompetens som fanns under 1990-talet. Vi måste i princip börja om från början inom vissa områden. Av den anledningen är det ytterst tveksamt ifall den aviserade höjningen av försvarsanslaget kommer att vara tillräcklig.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har uttryckt att tvåprocentsmålet bör ses som ett golv och inte ett tak. Samma budskap förmedlade överbefälhavare Micael Bydén under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i januari. Han sade då att två procent inte kommer att räcka. Till detta bör tilläggas att det senaste årets inflation kommer att äta upp delar av det ökade försvarsanslaget. De faktiska resurserna som försvarsbudgeten tilldelas ökar inte lika mycket i reala termer. Detta beror på kraftigt stigande priser på varor och tjänster.

Det geopolitiska läget som Sverige befinner sig i, där gränserna mellan krig och fred har suddats ut, ger ytterligare skäl för att se ett försvarsanslag om två procent av BNP som ett absolut minimum. Ett starkt försvar handlar inte bara om militär kapacitet utan även om en bredare förmåga att hantera olika typer av kriser och hot. Det civila försvaret, som har ett stort investeringsbehov, är en avgörande komponent i detta sammanhang. Försvarsminister Pål Jonson (M) har beskrivit den nuvarande situationen som “ett av de allvarligaste säkerhetspolitiska omvärldslägen som Sverige har befunnit sig i sedan andra världskriget slut”. Då räcker det inte att satsa mindre på försvaret än under kalla kriget. Att uppfylla Natos tvåprocentsmål bör ses som en första etapp, och inte som det slutgiltiga målet.