Kriget är emellertid långt ifrån över, varken för Ukraina eller Europa. Det gäller inte minst Kremls påverkansförsök att utmåla offret Ukraina som den verkliga boven i dramat.

 

Det senaste elakartade påverkansförsöket i informationskriget mot Ukraina är Rysslands klagomål till Europadomstolen, den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (ECHR). Den 22 juli lämnade Ryssland officiellt in sitt klagomål som innefattar påstådda brott mot de mänskliga rättigheterna, där Ukraina anklagas för att vara ansvariga för de 13 000 människor som dött i kriget på östfronten. Utöver det menar Kreml att de ukrainska myndigheterna är ansvariga för (den i verkligheten ryska) nedskjutningen av det civila flygplanet MH17, samt de 298 civila offren som dog i kraschen 2014 (Euractiv 22/7).

 

Klagomålet till ECHR är dock bara en av flera tusen anmälningar som skickats in av Moskva-stöttade separatister och advokater i Ryssland och i östra Ukraina. I en granskning av Radio Free Europe (8/4) framträder vad som verkar vara en orkestrerad kampanj att överösa domstolen med klagomål mot Ukraina. Sammantaget faller klagomålen väl i linje med Rysslands strategiska mål att försvaga Ukrainas intressen i världen och på hemmaplan.

 

Europadomstolen utnyttjats olyckligtvis av Ryssland för att skifta strålkastarljuset från förövaren till offret. Smutskastningskampanjer är ett väl beprövat påverkansverktyg av Kreml, med anor från Sovjettiden. Visserligen är Ukraina vid det här laget vana vid de ryska desinformationskampanjerna. Att gå den juridiska vägen via Europadomstolen är dock ännu ett sätt för Kreml att dels skylla ifrån sig allt ansvar, dels bygga upp ett falskt narrativ om att Ukraina är lika stora kålsupare som de själva. 

 

Ironiskt nog kan man säga att den ryska påverkanskampanjen försöker sig på att slå två flugor i en smäll. Det faktum att Kreml söker sig till Europadomstolen är inte enbart en förlängning av propagandakriget mot Ukraina, utan även ett försök till att underminera trovärdigheten hos de demokratiska, europeiska institutionerna. Ryssland blir som bekant ofta anmälda för brott mot mänskliga rättigheter och det är inte heller ovanligt att de blir dömda för det i just Europadomstolen. Även om domarna möts av en axelryckning i Ryssland finns det ett strategiskt intresse i att underminera den institution som riktar strålkastarljuset mot oförrätterna som begås i Putins Ryssland. Dessutom är påverkanskampanjen ännu ett verktyg för Kreml att uppnå det långsiktiga målet att underminera hela det europeiska unionssamarbetet, liksom de värderingsmässiga grundvalarna på vilka de demokratiska institutionerna vilar.

 

Ockupationen av Krim, liksom Rysslands informationskrig mot Kiev, bör därför inte heller ses som en enskild konflikt mellan Ukraina och Ryssland, utan som den yttersta fronten i den större ideologiska konflikten mellan Ryssland och västvärlden. Det är åtminstone så Moskva ser på det. Det är hög tid att Europas politiker inser det också.