Ukraina äger sin mark, även den som ockuperas av ryska styrkor. När Tysklands och Frankrikes ledare ska försöka prata den ryske diktatorn till rätta, verkar de oroas över att han ska framstå som förlorare. Samtalet sker tillsynes mest med morot, utan piska. Det är ett dödfött projekt som skadar Ukrainas självklara rättigheter, men i förlängningen slår detta också mot alla mindre stater som riskerar att utsättas för snarlika övergrepp.
Att prata med Putin må vara ett sätt för EU-ledare med behov av visa ”ledarskap”. Tyvärr är det inte så det faller ut. Det framstår mest som vekt.
Ansvarskännande EU-toppar, som verkligen vill utöva ledarskap, behöver först reda ut den interna osämjan om hur det angripna Ukraina ska stöttas. Vi har sett en tysk velighet i att ge den ukrainska militären ett helhjärtat stöd i kampen mot angriparen. Detta är en angripare som begår krigsbrott, verkar för folkfördrivning och slutänden vill radera rätten att vara ukrainare. EU måste också få till ett skarpt avslut i beroendet av rysk fossil energi. Där är det inte bara Putin-vännerna i Viktor Orbans Ungern som agerar underminerande. Även stater som Tyskland och Italien slirar betänkligt.
Krasst sagt är det så att varje euro som går till Ryssland i utbyte mot fossil gas och olja göder den ryska krigsmaskinen. Notan omvandlas till offrade ukrainska liv. Ett stopp för energiimporten leder kortsiktigt till hårdare tider för EU-stater som är beroende av detta. Samtidigt ökar ett totalstopp kraften att backa upp Ukrainas integritet och en framtid där Ukraina kliver in i unionsgemenskapen. Den EU-ledare som är beroende av ett frampiskat populistiskt stöd på hemmaplan sitter förstås sämre till för att ta svåra beslut. Inte minst om man likt Ungerns Orban sedan länge har snärjt in sig i giftig etno-nationalism och anti-EU-retorik. Men det må så vara.
För EU som helhet vore ett stopp i energihandeln med Ryssland en nyttig avvänjningskur.
Den ryska ledningen är inte ute efter kompromisser, den letar svaga punkter i väst. Det är snarast så att varje liten eftergift till Moskva ses som en seger i Putin-regimens kamp för att ta över alltmer av andras territorium. Det är så aggressiv expansion fungerar. Den måste stoppas, inte blidkas.
De ryska övergreppen i Ukraina behöver stöta på stenhård patrull över längre tid, där kraften i anfallsförmågan mattas av och helst elimineras. För att Ukraina ska mäkta med detta, till enorma egna uppoffringar, är omvärldens militära, politiska och i övrigt materiella stöd ovärderligt.
Till detta ska läggas ett växande behov av insatser för att bryta den ryska blockaden av ukrainska hamnen Odessa. Detta för att ge Ukraina utrymme att exportera säd och andra exportvaror som kan lindra nöd och svält i andra delar av världen. Vägen framåt går inte via en reträtt vad gäller Ukrainas rätt och territorium. Den går i stället via ett sammanhängande och tydligt budskap från den i första hand demokratiskt styrda världen: angriparen måste dra sig tillbaka.
Det är hårdhänt, och kantigt, men det är den enda kommunikation som sannolikt når fram till ett Moskva, som annars försöker ta allt regimen kan och lite till. I alla lägen, oberoende av tidigare löften eller överenskommelser.