Ni får ursäkta ordleken, men så här i budgetalternativ-tider brukar det då och då förekomma liknelser där det ena eller andra partiets förslag på något område – eller dess hela ekonomiska politik – beskrivs som ett svart hål. Den punkt dit andras förslag kan hänvisas eller liknas vid. Vi ser framför oss något som bara försvinner utan synbar effekt – exempelvis skattemedel – eller upphör att vara, en punkt där allt ljus försvinner. 

Det som dras in i ett svart hål kommer aldrig ut igen och kan aldrig ses från utsidan, utifrån våra nuvarande forskningskunskaper. Det fascinerar och utmanar lusten att veta mer. Vad är det vi inte ser?

Årets Nobelpris i fysik går till tre forskare som har bidragit till upptäckter och kunskapsutveckling kring fenomen som svarta hål, eller supermassiva objekt. Britten Roger Penrose får halva priset för sina beräkningar som visar hur bildandet av svarta hål matchar Albert Einsteins allmänna relativitetsteori. Astronomerna Reinhard Genzel, från Tyskland, och Andrea Ghez, från USA, får sin halva för experiment och observationer som gjort det möjligt att visa på ett supermassivt objekt – sannolikt ett svart hål – i vår galax Vintergatans centrum.

Att försöka förstå hur vår fysiska värld fungerar är lika viktigt som att förstå hur vi människor fungerar, sade Andrea Ghez på gårdagens presskonferens. Det hänger ihop och det påverkar oss alla.

Det finns så lite vi vet – och så mycket att upptäcka och lära om livet, universum och allting. Ett oändligt uppdrag. Som Adolphson & Falk sjöng redan 1982: 

Under nattens stjärnor är vi alla små
Och rymdens ordning bara nåt vi lärt oss att förstå
För hela vårt liv styrs av krafter vi aldrig känner